torsdag, 13 september, 2012


för det mesta blir ju livet inte enkelt iaf. Och jag gruvar mig i förväg och efteråt. För säkerhets skull. Fast just nu, mitt i natten, gruvar jag mig mest över att det lär ska bli så himla mycket regn i morgon. Men jag har ju bestämt mig för att morgonpromenera nästan alla dagar. Och då gills inte lite regn. Så jag försöker vara glad över att jag har både regnjacka och -byxor, men det känns lite så där. Det är väldigt bra att jag brukar promenera utan glasögon i vilket fall. Om det nu kommer att regna. Det känns överdrivet att bygga en ark, men det är lätt att vara kaxig när man bor på tredje våningen.

Och jag hör minsann att dom på vädret säger ‘snö’ också, visserligen långt borta, men ändå. Jag gruvar mig inte mindre för det.

Det kan ju också bli så att morgondagens regn kommer lite senare. Och då blir just det här regngruvandet lika konstruktivt som gårdagens gruvande inför mötet-som-inte-blev-av. För det känns fortfarande lite snopet.

Och vem vet? Morgondagen kan trots allt innebära motsvarande brister och underligheter. Eller också nya friska tag, var dom nu skulle komma ifrån. Har jag nämnt att jag just nu läser Jobs bok. Den som kan sin Bibel – eller kanske bara googlar – fattar då att den stora munterheten har lite svårt att infinna sig.

På biblioteket nyss lånade jag en bok av Gunilla Linn Persson, där hon säger att när någon bett henne beskriva sig själv har hon svarat ‘kustjägare’. Den som tar sig hela vägen, hur svårt den sen än är, den som tar upp kamraternas tappade ryggsäckar. Och självklart – en liten kustjägare, det är jag också. Fast jag har inte lärt mig så mycket om mitt liv som hon. Jag har iofs kanske inte haft så tung ryggsäck heller, men rätt packad har den varit. Överpackad stundtals.

Och jag minns någon som en gång sa – ‘jag är rädd för dig’ och jag har aldrig blivit så förvånad i mitt liv. Det slår det mesta faktiskt. Varför i all världen skulle någon vara rädd för mig? Och jag kan inte fråga, eller snarare jag kan inte få svar, för den här rädslan, som jag inte förstår, förlamar.

Så lägger Gud sina vänner i sorgens och fattigdomens bad, men han ser till att de inte sjunker av för mycken sorg och outhärdlig smärta.

Buren av de stillsamt vaggande böljeslagen. I dag också. Och snart åker jag till lilla kyrkan i skogen.

Tjugo i fem ville maken till badrummet. Så jag vacklade upp, jag håller ju koll så han inte tappar kontrollen över vänsterfoten på väg dit och tillbaka, när han är barfota är det lite osäkrare. Och sen somnade vi om, och jag studsade upp vid väckarklockan och gick ut på morgonpromenad. Sol. Lite svalt, men så blir det.

Och nånstans i slutet av morgonbönen ringde telefonen. Kommunmänniskan var sjuk och ställde in. Inget att säga om. Men det blev lite – ska vi säga besynnerligt, för jag förstod att skon klämde nånstans. Jo, det var så att jag skulle ringa kuratorn och meddela inställandet, eftersom kommunpersonen inte kunde göra det eftersom det är jag som är hennes arbetsområde. Och hon kunde inte heller ringa kuratorn för att sen komma överens om en ny tid, utan jag skulle hälsa kuratorn att dagens möte var inställt och att hon får ringa upp senare. Faktiskt, jag tyckte att det blev komplicerat, men jag gjorde så. Förstås. Och jag vet inte om jag ska hurra för att den kommunala har en så enormt känsla för formalia, eller om jag ska känna mig lite ängslig för den här, som jag upplever, bristen på flexibilitet. Vad den nu kan innebära för vårt framtida samtalande.

Så lite skakigt känns det.

Och precis när vi slutat tugga gröt stod någon utanför vår dörr. Och vi blev sittande vid köksbordet en stund. Det var bra.

Och sen klämde jag ihjäl en geting mot fönstret framför datorn. Nu ska jag köpa en burk ärtsoppa.