är det allt här. I morgon ska jag och kuratorn ha ett litet möte med den på kommunen, som har ansvar för anhörigvårdare. Och kuratorn och jag har pratat mycket om praktiska saker och saker som jag inte alls vet något om, vad det finns för riktlinjer och olika bestämmelser.

Jag vet inte. Det här med att släppa kontroll är inte enkelt. Och jag vet att för olika personalkategorier inom vården är det inte säkert att anhöriga ses som en resurs. Det förefaller mig, med den erfarenhet jag hittills skrapat ihop, som om många inte ser att brukarna eller patienterna, eller vad man nu vill kalla dom, alltså dom som är sjuka och behövande – faktiskt är i ett underläge och anpassar sig därefter. Medvetet eller omedvetet. Man blir hospitaliserad, vill vara till lags. Och det är förödmjukande för många att låta sin bräckliga kropp hanteras av främmande människor.

Och jag tänker på maken – han var ute på sin minimala promenad på vår svalgång i morse och kom in och sa – ‘när jag ser den tjocka gubben med käpp spegla sig i köksfönstret har jag så svårt att fatta att det är jag, att det är så ni alla andra ser mig’.

Det är svårt, det här. För min bild av honom är förstås också präglad av den man jag förälskade mig i, han som är mina barns far. Min man. Under livets alla skiften trofast stå vid varandras sida, så hette det.