måndag, 10 september, 2012


I allt bokhyllestädandet hittade jag handskrivna papper, tre kvällar tydligen i början av juni 2008. Jag hade inget minne av detta, men det föreföll vara nån sorts uppgift av en läkare jag tydligen gick hos då. Att skriva ned vad som var svårt och fundera över varför. Och jag slängde pappren efter en hastig genomläsning. Mycket var sig likt. Annat har blivit oväntat mycket bättre. På ett sätt stabilare, en relation kan jag se som mycket bättre i dag, vackert så. Det ganska förfärliga som sedan hände hade jag tydligen ingen känsla för att det fanns under horisonten. Märkligt. Men hur skulle jag ha kunnat se då. I sht som jag fortfarande kan bli förvånad om jag tänker efter. Jag skrev om att bli sviken, men inte kunde jag ana vad som låg runt hörnet.

Och någon av gårdagens läsare hade hittat till en sorts eulogi, som jag skrev i början av juli 2008. Jag skulle fortfarande inte ändra ett enda ord av tacksamheten mot vännen, han som  gick ur tiden då. Jag tycker om det uttrycket – att gå ur tiden. Fast just han skulle väl sagt ‘lägga upp tofflorna’ gissar jag. Och i morgon bitti är det självklart att jag på ett särskilt sätt minns henne, som ofta satt bredvid mig och läste psaltarpsalmer på tisdagsmorgnarna. I torsdags kväll gick hon hem, men hann aldrig gå till sängs. Tiden tog slut.

– det här med bokhyllebelysning. När vi flyttade hit för fem år sen var bokhyllorna himla välordnade och jag tänkte att jag aldrig, aldrig mer skulle lägga papper och böcker horisontellt i dom, ovanpå böckerna. Men det har jag gjort. Och det går inte att komma ifrån att det ser slarvigt ut. Och ska man ha belysning på det hela blir det knappast så effektfullt heller. Så nu har jag rensat. Och rensat. Slängt och slängt. Och hittat ett och annat som jag bara inte vetat var det var. Bilderna av min pappas familj t ex. Bilden när min pappa är liten och ljuslockig och sitter i farmors knä mitt i hela familjen. Och bilden av den reducerade familjen så där fyra år senare, när en bror dött i benröta, före antibiotikans tid. Familjen står uppställd framför den blommande schersminbusken, där på gårdsplanen som inte längre finns.

Och jag väntar på svärsonen som kommer att fixa till lamporna. Och maken tittar på tv. Jag hör ljudet nerifrån. Allt väl så långt.

– två dagars mat har jag lyckats tänka ut. I dag nötfärsbiffar med sweet chilisås och ost i, och liten sås av cr fraiche, sweet chili och senap. I morgon spenatpaj och italienska köttbullar från frysen. Och fredag blir det rökt makrill och potatismos.  Så lite koll har jag. Onsdag kan det bli lax med kokosmjölk och ingefära. Möjligen tar jag lätta vägen ut med ärtsoppa på torsdag. Så där. Nu behöver jag inte tänka mer på det.

Och det är en alldeles underbar dag. Jag vaknade lite tidigt, dimman låg fortfarande, men redan innan jag hann ut på promenaden – faktiskt tror jag att jag varit ute varje morgon i fyra veckor – så sken solen lite blekt, solstrimmor genom bokskogens lövtak. Och tv:n fungerar i dag också.

Maken tog sin lilla promenad på svalgången utanför dörren och han lyckades träffa Bästa grannen. Dom åker till Sardinien på onsdag, hon erbjöd sig att vika ihop mig på mitten och stoppa ner mig i väskan. Ja tack. Dessutom kunde hon berätta att andra bra grannen också fått ny lägenhet. Huset mitt emot mig över innergården, så det var bra. Och jag förstår henne, hon är i sitt sommarhus praktiskt taget halva året och att sitta med en fyra känns väl då inte så motiverat.

Man hade satt upp ett plakat med översiktsbild hur torget ska bli när det blir färdigt om en och en halv månad. Mer parkeringsplatser och enkelriktade gator. För min del blir nackdelen att när maken och jag ska åka nånstans brukar vi åka hissen ner tillsammans och han går igenom nedre ingången ut till trottoaren under tiden som jag hämtar bilen lite smidigt. Nu får jag nog göra så att jag hämtar bilen först, jag måste svänga och köra via två trafikljus i fortsättningen. Det löser sig.