torsdag, 6 september, 2012


under resan förra helgen. Jag packar alltid ner två väckarklockor, dels min lilla som jag använder just som väckarklocka, som jag ställer bredvid in säng, och så en större med stora siffror som jag ställer bredvid maken, så han ska kunna ha koll.

På lördagskvällen, när vi kom till rummet, satte sig maken framför tv:n för att se kvällsnyheterna, och jag gick ut för att röka lite och passa på att ringa Äldsta väninnan, så vi skulle komma överens om hur vi skulle göra på söndagen. Och jag hade inte packat upp grejorna ur lilla väskan. När jag kommer tillbaka in på rummet håller maken på att bli galen, förståeligt nog, för ganska omedelbart när jag gått ut hade den stora väckarklockan börjat ringa i väskan, som stod två decimeter bakom hans rygg. Och han kunde inte räkna ut vad det var, bara att något slamrade. Han tittade på fönstret rakt framför sig, och där fanns det en etikett om att huset var larmat, så han antog på något sätt att det var det som lät och undrade om han skulle gå ut och hur det i så fall skulle gå till.

Fast där i väskan hade knappen på väckarklockan petat upp sig själv och stod på 9.15 ca. Lätt hänt, jag har en gång i Rom burit upp en resväska tre våningar och fattade inte vad som surrade hela vägen.

– ha lite förtröstan, som man skulle sagt förr, i vissa lägen. Dvs jag känner mig alltid lite fladdrig när jag lämnar hemmet, jag är mycket medveten om att jag aldrig kan vara riktigt säker på vad som hänt innan jag kommer tillbaka. Och väldigt sällan har nån katastrof inträffat, men jag är bra på att visualisera både det ena och det andra. Men jag kan inte för den skull tillbringa alla dygnets minuter hemma. Vi måste t ex ha mat.

Annat är också viktigt. Kvällsmässan i lilla kyrkan i skogen t ex. Tio minuters färd ensam i bilen dit och tio hem. Och det händer att jag ser något rådjur eller så, men hittills på tillräckligt avstånd. Men det är viktigt för mig, och min tacksamhet är stor och djup att denna möjlighet finns.

Och i morgon ska jag duscha maken – det tar ca 40 minuter allt inräknat – eftersom vi ska på ettårskalas på lördagen och han blir trött av skrubbandet. Och sen ska jag cykla till ikea och försöka köpa bokhyllebelysning, jag har bestämt oss nu, och kanske finns allt hemma i butiken. Kanske. Och sen ska jag passa på att köpa lite räkor av bilen från västkusten, eftersom den finns alldeles i närheten. För att glädja maken lite ytterligare. Han har ingen vidare aptit just nu, inte sen i söndags, han äter men utan den vanliga entusiasmen. Och kaffe på maten har han absolut inte velat ha förrän i dag.

Hade tid hos kuratorn. Satt i väntrummet, en lokal under omvandling. Fast jag har tyckt att det har sett färdigt ut ett tag, men i dag skulle det sättas upp lampor, och inte vilka lampor som helst. Sex stycken hängande i olika färger, såna där av tillknölad plast. Fast elektrikern var en praktisk man och menade att om man inte hängde dom över borden så fick man lov att sätta dom så högt att folk inte skulle få dom i huvudet. Men där tänkte han fel. Tyckte den lilla energiska kvinnan som dök upp. Dom skulle inte hänga över borden ‘för vi måste ju kunna flytta borden’. Jo visst, bra tanke, men rimligen måste folk kunna gå också utan att få lampor i huvudet. Men det var oväsentligt, för Någon Annan, någon som inte fanns i huset, hade bestämt att dom skulle hänga lågt och inte över borden, och tills Någon Annan dök upp – i morgon – kunde man ju inte göra nånting. Tycket den energiska kvinnan då. Hon kunde alltså inte ta beslut själv om hur dom skulle hänga, men hon kunde ta beslut om att inget skulle göras. Och elektrikern var där nu och var inte så säker på att han skulle kunna komma sen, han hade tydligen annat också i sitt liv. Det var en intressant upplevelse av beslutsvånda.

Det är inte underligt att saker tar tid. Och jag ser fram emot nästa vecka, undrar om några lampor kommit upp?

Och så tycker jag att jag är obeslutsam. Kanske dags att omvärdera mig i all stillhet.