onsdag, 5 september, 2012


önskat sig bokhyllebelysning, men det har aldrig blivit av. Nu hade Äldstas familj skaffat och maken var lyrisk. Jag cyklade till ikea i dag. Det fanns tre alternativ – det som Äldsta hade, ett något billigare och så budgetalternativet, ställbara klämlampor. Jag gissar att efter att ha tänkt till i morgon blir det nog likadana som Äldsta. Man kunde koppla ihop dom så fiffigt också. Tyvärr har vi två sorters bokhyllor – Billy förstås, och så den mycket dyrare och något stabilare sorten vi köpte först i en annan möbelaffär. Och dom är inte riktigt lika höga, Billy är väl så där 2,5 cm högre, och nu undrar jag förstås om det kommer att se underligt ut.

Fast maken blir nog glad. Att inte tala om hur glad jag blir, som ska skruva och koppla. Om jag kommer ihåg laddar jag skruvdragaren i kväll.

Och det blir trots allt mörkare ute.

– får man väl ändå säga att Äldsta är. Lilla minsta barnbarnet fyller snart ett, och Äldsta skickade med present. Och eftersom knappast lilla minsta läser min blogg, så visar jag bild.

För att bevara anonymiteten har jag alltså lagt ett litet papper på ladugårdens tak (minstas namn är broderat där) och taket går att vika upp, så man får plats med sakerna i den. Traktor, häst och höbal. Det finns en liten rosa gris också, men den hade lilla Klura lagt beslag på och lyckats gömma i sitt fengshui-rum. Ett lamm var nästan färdigt och kossan, som hör till, var inte påbörjad.

Och inte är det av mig Äldsta har fått sin pysselförmåga.

Har just slagit ihop Sigrid Gillner av Eva F Dahlgren. Förutom att jag gillar Dahlgrens sätt att skriva, så är jag alldeles matt inför Sigrids liv. En så enormt märklig kvinna. Hon skrev och skrev och skrev, böcker och brev. Jag kan inte låta bli att fundera på vilken enorm blogg hon skulle ha åstadkommit om hon nu inte dött redan 1975. Allt eller inget, var liksom hennes paroll, bekanta hade hon inga, vänner eller fiender var det som gällde. Fast gränsen var aldrig rigid, fiender kunde bli vänner och tvärtom. Och hennes passionerade liv med Sven, som hon inte kunde leva med, och inte kunde leva utan. Dom skrev ständigt brev till varann, oavsett om han var i Norrköping och hon i Viken, eller om dom vistades under samma tak. Brev skrevs oavsett.

Och jag beundrar Dahlgrens sätt att ta sig igenom det enorma materialet, hur hon försöker förstå, se motiv, aldrig ta den enklaste vägen. Strålande. Livet känns lite rikare när man fått ta del av någon annans kamp. Och det gäller både Gillner och Dahlgren.

också om man bara är borta fyra dagar. Men nu är det vanliga livet på gång igen. Tvättmaskinen snurrar, jag har putsat badrumsspeglarna och funderar rent av på om jag ska stryka de två skjortor i makens förråd, som behöver strykas. Möjligen.

Och jag kunde gå ut på promenad i morse, inte ens regn, +12 och bleka solglimtar. Ett svagt mentalt motstånd finns det, men jag vet att det blir så mycket bättre om jag kommer ut. Att ta vara på allt som kan ge en bättre livskvalitet.

Kanske sätter jag mig och totar ihop en veckomatsedel också. Det blev falukorv och potatismos i går, och det tycker jag är gott, i sht med gräslök i potatismoset och pepparrot till korven, men det känns lite förslappat. Fast dagens lax med mangosalsa har vi också ätit rätt många gånger, men jag vet att det är en av makens absoluta favoriter.

Det är besynnerligt att tänka på att i förrgår kunde jag gå in i kyrkan som betyder så mycket, få en alldeles ensam stund och ändå i den stora gemenskapen. Svag musik spelades, en slinga som är mig välbekant, som jag sjungit just där många gånger.
Och så åkte vi vidare ett kort stycke till vännerna som bjöd på god mat, och det allra viktigaste – att sitta i deras värme och omtanke. Vi har fantastiska vänner.