tisdag, 4 september, 2012


– och det är jag innerligt tacksam för. Att bilen ville hela vägen t ex.

Annat blev mer komplicerat. Jag kunde inte tvätta håret på lördagsmorgonen. Hotellet var alltså ganska nyrenoverat och duschen hade väldigt eleganta knappar. Jag vred, tryckte och drog. Absolut inget hände. Jo, det gurglade till i röret längst ner mot golvet och det kom ett par matskedar vatten, men det räckte ju inte, om man säger så. Det blev till att åka vidare ändå.

Och lördagen var tröttande för maken, alldeles klart. Så natten mot söndagen var inte helt optimal. Och det betydde sen att jag nästan inte vågade somna nästa natt, lite trist det också. Och på söndagen orkade maken inte äta nån lunch, men det gick ändå och vi fick god bruscetta hos Äldsta väninnan på kvällen. Att hon, som vanligt, frågade om jag hade några planer på att skaffa mig ett jobb – hon tycker inte att mina 18,53 tim/vecka som snälla kommunen betalar är tillräcklig sysselsättning för en frisk kvinna – men jag försökte bortse från det. Också som vanligt.

Och på söndagen funderade jag på om jag skulle skaffa mig en liten skylt att sätta fast nånstans med texten – ‘vad du sen än har hört om mig – det behöver inte vara sant. Jag är kanske bara hälften så usel’. Illa nog visserligen.

Men frånsett lite sånt, var det mesta bra.

Hotellfrukost. I all enkelhet, men lyxig känsla för mig. Och lilla hotellet hade en fin liten innergård med krukor och en rosenspalje, riktigt trevligt. Fast efter frukost skulle vi ju åka, dvs maken skulle ut ur hotellet och det fanns bara ledstång till de fem trappstegen på höger sida. Men jag sa hur käckt som helst, att du får gå baklänges ner. Det var ett projekt, men det gick förstås. Och sen kunde vi sätta oss i bilen, strålande solsken, och åka förbi kyrkogården där mina farföräldrar och föräldrar finns. Sluttning ner mot sjön, enormt prydligt och välskött.

Och resan gick vidare. Väldigt många granar finns det. Och till slut dök Falun upp och min memorerade kartbild från eniro fungerade perfekt, jag hade beräknat vid tolv, och fem i tolv svänger vi upp på den handikapplats som så händigt fanns utanför sonens ytterdörr. Hans boende var väldigt fint, utsikt över vattnet, fritt och vackert. Sen vilade maken och sonen och jag tog en liten promenad i omgivningarna, jag tycker om att kunna se hans vardag lite framför mig.

Och så vidare mot Uppsala efter en liten stadstur i Falun, så vackert det var. Och i trakten av Gävle började det regna, fast maken var nöjd, han hade fått se skylten mot Ockelbo. Nu var det bara tre månader sen vi var hos Äldsta, men åh vad jag skulle önska att det kunde vara lite oftare, att jag kunde hjälpa dom lite med vardagen. Men nu är det så här. Och jag vet inte ens om vi åker nån mer gång alls. Men nu var vi där och det var fint.