var vi borta. Sprängfyllda av märkligheter. Och jag börjar med första dagen här och nu.

Naturligtvis kom vi i väg lite senare än jag hoppats. Första stoppet hos den mycket älskade vännen, som dukat upp så vackert, underbart god och vacker tomatsallad stod på assietterna på den vita duken. Och sen en god gryta. Och kaffe och liten kaka. Och bäst av allt – omtanke och värme, frid och samvaro. Blå saintpaulor i fönstret. Vi klappade katten innan vi åkte vidare.

Och Nora. Hembygden. Numer så prydligt renoverad trästad, för mig ser det ut som en kuliss, en vacker kuliss. Och jag köpte en pizza till kvällsmat till mig och maken, bredvid pinorummet alla kategorier, folktandvården hus då. Hur det är nu vet jag inte. Och maken fick lägga sig och vila och jag åkte till barndomshemmet. Jag åkte den delvis ombyggda vägen, jo då, jag förstår att utvecklingen går framåt. Och de välbekanta husen, uppiffade av säkert nya ägare. Mina minnen är mycket avlägsna, det förstår jag. Och jag såg det närmaste grannhuset, oerhört förbättrat, och sen slog det bara stopp i hjärnan. Barndomshemmet, vägen upp dit var borta. Jag kunde inte se den, jag åkte för långt och fick vända. Jag kunde inte förstå vad jag såg. Husen jag minns låg fritt och högt, med utsikt. Men där var något som såg ut som Törnrosas slott, bokstavligen. En skog som täckte varje spår av husen. Från början var det två hus, farmor och farfar bodde i det ena, vår familj bodde i det mitt över gårdsplanen, med gräsrundel i mitten, en stor lönn som vårdträd, två bersåer med lönnar som tak och lindar som vägg s a s. Mina föräldrar byggde så småningom ett nytt eget hus tvåhundra meter bort och låste sin dörr i gamla huset. Och sen har ingen gjort någonting. Absolut ingenting. Och det lilla trädet som växte på taket – då, för tio år sen – man kan säga att det fått konkurrens. Jag kunde nästan inte ta mig upp på den f d gårdsplanen, allt var igenväxt. Det växte granar och björkar och allt möjligt, jag kunde se två svaga pinnar av farmors  syrener, men husen rasar ihop, bokstavligen, och växtligheten tar över okontrollerat, en sorts urskog. Och jag stod på vad som en gång var gårdsplanen och tänkte – ‘här lärde jag mig cykla, nu skulle man knappt få plats med en cykel bland alla träd’.

Och förra gången, för tio år sen, grät jag när jag var där. Nu kunde jag inte ens det. Det var bara så märkligt. Ord räcker inte.

Och här hemma, nu i kväll, letade jag upp mycket gamla bilder av hur det såg ut en gång, bara för att mitt minne ville veta att jag inte var galen.