augusti 2012


Så här såg den ut från början.

Fast kaffet och kladdkaksmuffinsarna tog jag ingen bild på. Men ska överlämna nåt åt fantasin.

Och jag började dagen med allra kortaste promenaden, en kort promenad är också en promenad – mitt nya valspråk – och jag möter en springande man just på min trottoarbit, stort leende och – ‘hej’ – nån jag gillar mycket, bara det korta ögonblicket var uppiggande. Och jag beundrar dom som röjt torget i natt efter det att all musik slutat. Lite papper här och där och många stora svarta plastsäckar, men med tanke på hur många som trängdes hela dan var det nästan antiseptiskt.

Och så det vanliga tjatet på maken – ‘tiden går, vännen, och vi ska hämta upp din mamma också, så nu får du göra det och detta’, ständigt tjat för att få tidsschemat att hålla. Och det gjorde det i princip. Svärmor hade med en orkidé till sin systers grav. Yngste brodern (85+) ska opereras på tisdag och hon är förstås ängslig. Men hon var positiv och så tacksam att ha kunnat följa med till kyrkan. Och omtänksamme prästen omfamnar maken efteråt. Han vet hur vi har det. Och jo, han omfamnar mig också.

– eller jag blir i a f, efter en vecka som den gångna. Både fysiskt och psykiskt. Dåligt med sömn och så känslan av att jag faktiskt trodde att maken kanske var på väg åt annat håll. En lågintensiv infektion, det där att snyta sig lite då och då, det som vi andra bara traskar igenom, blir något helt annat för honom.

Och jag bygger strategier. Nu vet jag att jag kan ge ökad dos av den smärtstillande medicinen, och om den inte hjälper så är det 112 en annan gång. Inte nån som pratar om värmedyna eller alvedon.

Just nu pågår mer musik på vårt lilla torg, kräftskivan, delvis sponsrad av lokala näringslivet, var tydligen i går. I kväll är det ungdomstjosan plus nån större grej på en fotbollsplan som ligger en bit bort. Och jag gick ut i eftermiddags och så många människor har väl sällan varit på lilla torget. Hoppborg, talangtävling, röda korset, loppis och en doft av flottyrkokta munkar som vilade över alltihopa. Och när jag hade 25 m till porten började det regna. Och det roligaste jag köpte var torkade blåbär på coop. Men jag har suttit på uteplatsen med ett glas vitt. Och jag försöker andas vidare.

Och jag är enormt tacksam över (minst) tre fantastiska kvinnor i mitt liv som jag pratat med i kväll.

Dimman låg tät första gången jag tittade ut genom fönstret, men redan innan jag hunnit ut på promenaden var det lite mindre. Och under de höga bokvalven mötte jag en liten man med en labrador som sprang rätt fritt. Och farbrorn såg inte så bra heller, så hunden störtade fram mot mig – mycket vänlig, men den var lite slemmig och jag hade svarta byxor – och han säger, när han så småningom kom fram – ‘ja, ni brukar ju hälsa på varann’. – ‘Knappast, vi har aldrig träffats förut’, sa jag.

Men nu skvalpar tvätten i maskinen, maken är lite klippt och alldeles jättefräsch, och jag funderar på om jag kanske skulle vila lite grann. Fast jag kommer nog på nånting som absolut måste göras innan jag kommer dit. Men jag tänker inte gå och handla förrän i eftermiddag. Tvärs över det torg som är helt uppfyllt av jox eftersom det är lite fest i samhället, typ Piteå-dansar-och-spyr fast mycket längre söderut då. Rejäla förstärkare hade dom i går kväll och i kväll ska det tydligen ätas kräftor. Jag gissar att det blir musik till dom också.

Det blev lite rörigt på många sätt i dag. Det var trist när datorn gav upp i går kväll, ingen server kunde hittas, och jag är rätt beroende av mitt nätverk, det som kommer till konkret uttryck genom datorn.

Och i morse, när jag promenerat, handlat och bett laudes, så skulle frukosten fram. Jag tappade teburken, inte helt och hållet, men ca två matskedar torra teblad lyckades sprida sig oväntat – jag hittade sen t o m nån tesked innanför linningen på shortsen – men det blev till att plocka fram dammsugaren och morgonrutinerna stördes. Så jag glömde skruva ner värmen på gröten. Så det blev en cm gröt i botten på kastrullen, inte vidbränd, men fast i botten, mao mindre gröt till maken och mig. Klokt nog bestämde jag mig för enklast tänkbara lunch och cyklade i väg och köpte den underbara varmrökta laxen av fiskbilen.

Och med mina små marginaler blev den vanliga situationen pressande. Efter gröten och maken skinkmacka, så rostar vi alltid hans betydligt kraftigare och min tunna, och jag brer tunt smör som smälter och så lite marmelad. Båda mackorna ligger då på min assiett och jag flyttar över makens till hans. Och han fortsätter att titta lystet på min macka. I vanliga fall vet jag ju hur det är, men i morse tappade jag tålamodet och sa – ‘din macka ligger på din tallrik, sluta titta på min’ – och han kom förstås med sin vanliga utläggning om att det är skillnad att titta och att se. Men jag tycker ändå att han kunde följa med blicken och han säger att han inte kan, och där står vi.

Limpan var på väg mot slutet och det skulle bakas mer under em. Det visste jag ju, men jag glömde ändå och kom på lite sent, men det blev av ändå. Och visserligen var jag mitt uppe i kundservice för datorn när klockan ringde att degen jäst, men det ordnade sig, limporna såg bra ut när dom var klara. Och jag stjälper upp dom på gallret ur formarna. I vasken står potatiskastrullen kvar med vatten i. Så när jag står inne i rummet hör jag ett skramlande – ena limpan har ramlat ner i vattenfyllda kastrullen. Limpor mår inte bra av bad.

Och liljan som blommar med tredje blomman. Ja, läkaren hade funderingar i går om det här med epilepsin, vad som kan utlösa, ljus eller t ex kraftiga dofter, och jag andas in och suckar – ‘liljan som blommar’ – fast doktorn såg skeptisk ut just till det, just här, och sen kom ju beskedet om sänkan och infektionen. Men det första jag gör när vi kommer hem är förstås att lyfta ut liljan på uteplatsen, och det är klart att jag slår sönder vasen.

med maskinen i går. Men just nu har jag nät och vill bara säga att jag lever. Men det är lite trött här. Och jag var till kuratorn i dag, överenskommen tid sen länge. Det kändes lite märkligt att det var just i dag när jag var så slut. Och när jag berättade för henne vad jag gjort och tänkt, så ställer hon exakt rätt frågor, får mig att se att mina val inte var så självklara.

Sen hände också ett litet mirakel när jag öppnade posten när jag kom hem. Lönebesked från kommunen, jag skulle bara se och jag tittade och tittade – siffrorna stämde inte alls, jag förstod verkligen ingenting förrän jag läste ordentligt på lappen. Jag hade fått semesterersättning. Och det kan kanske inte nån annan förstå, vad det betyder. En liten men dock marginal.

Och i övrigt har jag sovit i natt, maken också, inga smärtor mer än dom vanliga. Jag har tagit tidig promenad, jag handlade också före frukost och vi har ätit den underbara varmrökta laxen med romsås, den här gången. Och limpor ska in i ugnen. Jag försöker ta det lugnt, andas långsamt och lugnt. Inte tänka framåt.

– känns det faktiskt. Allt beror ju på vad man jämför med. Men det kan jag säga, att det är ganska slitigt att sitta bredvid någon som har så ont, som maken hade i går kväll. Han kallsvettades floder och skakade av smärta. Och jag ringde då sjukvårdsupplysningen – vilket jag aldrig mer kommer att göra, jag kommer att ringa 112, för dom var lite mer go i förra gången – men jag blev så knäckt av kvinnan där, att jag inte ville besvära någon mer. Stört av mig? Jo visst, så här i efterhand, men jag påstår inte att jag var helt tillräknelig i situationen, jag var extremt pressad.

Och sen lade vi oss, jag så nära att jag kunde hålla handen på maken hela tiden, för att känna om han andades. Och det är inte så muntert. Och han hade pratat länge om hur tacksam han var att jag ‘tagit hand om honom så fantastiskt’, som han sa. Och det var inte heller så kul. Om man betänker alternativen. Och han läste bönen – ‘att vi må insomna i Din frid och uppvakna i Din härlighet’. Och han hade det så svårt rätt ofta under natten, mådde lätt illa, behövde upp i badrummet etc. Och sen vid fyra, så fick han alltså sitt mindre ep-anfall, dvs han hade mycket spasmer och kaskadkräktes, men han blev inte medvetslös och tuggade inte sönder tungan. Och den akuta smärtan släppte och vi somnade, efter visst uppröjningsarbete från min sida, så småningom fyra timmar. Jag kan också säga uppriktigt att det är en ganska förfärlig upplevelse att hålla en skål under någon som kräks och i dunklet ser allt bara mörkrött ut. Man hinner tänka och undra en del innan lampan i badrummet visar att det inte är blod.

Men nu är allt tvättat och nästan torrt, han är utan smärta, han har fått medicin, jag har pratat med en bra läkare, och vi fortsätter framåt på vår väg. Hur den nu ser ut.

nu. Vi var på vårdcentralen och fick vänta rätt lång stund. Å andra sidan fanns det ett socialt liv där, folk vi kände, så maken pratade på.

Och läkaren var bra. Snabb men grundlig. Snabbsänka 71, infektion någonstans, oklart eftersom det är svårt att prestera urinprov när man kissat och spytt det senaste dygnet och dessutom självklart gick på toa före v-centralen. Så jag fick med ett provrör av ringfingersstorlek hem och där tänkte jag till och dök in på deras toa och tog med engångsmuggar hem, så före fem ska jag väl kunna leverera det till labbet. Och på vägen därifrån tar jag apoteket med antibiotikan.

På måndag ska vi dit igen och ta sänka, så att det har haft effekt. Och värktabletterna kan man ta upp till tre i stöten vid enstaka tillfällen sa han, men dom är vanebildande. Mmm, sa jag, har du några alternativ? Och det finns ju inte. Och jag sa, ganska milt, att jag är hemmastadd med beroendeproblematik och att det är jag som håller i pillerburken här hemma.

So far so good. En mer stilla natt vore något att hoppas på.

Triggade makens smärtor igång epilepsin eller var anfallet på gång och triggade igång smärtorna? Inte vet jag, och förmodligen inte läkaren heller.

Och det är svårt att bestämma sig för att ringa sjukvården på natten. Det där programmet om stora sjukhus, där ambulanssjukvårdarna säger att på den typen av larm åker vi alltid två bilar, får nån som bor ute bland treden och greset att titta förvånat. Vi lever inte i samma värld. I vårt län finns det väl två ambulanser öht, och dom kan vara mycket långt bort från oss. Och jag vet, det kom en första april, och dom var jättebra. Och jag ska inte ringa 1177 fler gånger om det gäller maken. Faktiskt inte. För det här att den mekaniska rösten säger ‘samtalet spelas in’ och sen upprepar hon gång på gång att hon inte får råda patienter att göra något annat än att ta alvedon (och värmedyna då), det fungerar riktigt illa på mig. Jag känner att jag ska inte besvära.

Och nu sitter jag bara och gråter. Men jag ska borsta tänderna, så jag inte blir dement. Och maken ska få vila sig nu på dom vackra lakanen med tulpaner, som vi inte använt på länge. Det fanns mat i frysen att ta fram.

Jag skulle bara önska att han slapp ha ont, just nu är det bra med det åtminstone, och han är så tacksam för det.

och noga räknat är det kanske en felbedömning av mig. Men vi har tid på vårdcentralen 13.40.

Natten har varit ganska förfärlig. Maken hade undertemp från början (vi mäter på pannan, sån där som pratar) 35,5 – jag hade 36,5 som jämförvärde – Och han hade väldigt ont. Upp till badrummet vid 01. Lite sömn. Mer badrum 03.30. Kramper vid 04 och sen kräktes han. Men han var inte medvetslös och tuggade inte sönder tungan den här gången. Sen somnade vi båda och vaknade till vid 8.30, då hade han 38,4. Nu har vi ätit frukost, han är avtvättad, tvättmaskinen går för fullt och jag undrar vagt var jag ska kunna hänga och torka allt. Och jag ska hämta rent täcke i vindsförrådet och bädda om. Han sitter framför tv:n lite nu. Sen får vi se.

Tack för all omtanke.

här just nu. Maken har så ont. Jag ringde sjukvårdsupplysningen och damen där tipsade om värmedyna. Jag förstår på sätt och vis att hon inte kunde mer, men saker kan sägas på olika sätt och hennes tröstkapital hade väl gått åt innan, kan tänka.

Jag vet faktiskt inte hur natten blir, om det blir ambulans eller om vi klarar oss hemma.

« Föregående sidaNästa sida »