med själva mammograferandet vet jag förstås inte. Kvinnan som hanterade maskinen verkade kompetent. Men alla mina kringaktiviteter fungerade strålande. Jag lyckades hitta central parkeringsplats – och hade pengar – och rusade till bh:affären, där en ny kraft hjälpte mig. Otroligt duktig ung kvinna, med många stora tatueringar, visste precis vad hon skulle hämta och hur det skulle se ut. Dyrare än Lindex, förvisso, men jag kände mig inte som en strandad val i provrummet och jag gick därifrån lite smålycklig.

Och efter fotograferandet – f ö ett knökfullt väntrum, med flera jag inte hade nån större lust att diskutera livet med, och tidningarna som erbjöds var Svensk Dam och Svensk Jakt. Japp. Och mammografin var enda verksamheten. Inte många läste Svensk Jakt, kan jag säga. Iofs inte jag heller, det har jag väl inte gjort sen jag var tolv och bodde hos föräldrarna. Om det var riktigt ont om nåt läsbart kunde väl Svensk Jakt locka. Då. Men efteråt svängde jag förbi jätteköpcentret, för i början av sommaren såg jag stolsdynor där som jag nu äntligen lyckats bestämma mig för. Men dom fanns inte längre, det såg snarast ut som om butiken tänkte börja ladda för jul om ett par veckor, och stolsdynor var tydligen sommar. Själv sitter jag minst lika mycket på vintern, men det är kanske en individuell variation hos mig. Men fina marmelader var det ständigt säsong för i den butiken.
På parkeringen utanför ropar någon mitt namn. Nån jag tänkte på i går, vi brukade ha kräftskivor tillsammans i många år, men livet har skvalpat på så att det inte blir längre, bl a har just hon flyttat en bit. Men jag blev så himla glad att hon såg mig och ropade. Vi stod och pratade en lång stund, dvs om jag inte hade haft ängslan för maken nånstans i bakhuvudet, så hade jag bett henne gå med och fika. Men nu blev det så här. Och vägen hem gick bra, frånsett att på ett ställe stod en bil där en kvinna stod hukad i dikeskanten bredvid en annan kvinna som låg ner. Bilen framför mig svängde in till dom, jag kan bara hoppas att allt ordnade sig, det är knappast nån idé att en icke-sjukvårdskunnig till – dvs jag – stannar och tar upp plats.