tisdag, 28 augusti, 2012


Jag fortsatte läsa Sachs. Han beskriver hur hans seende förändras när han drabbas av ett melanom i höger öga och först tappar förmågan till fokuserat seende och senare också perifert seende. Och plötsligt ser jag att han beskriver makens synupplevelse på ett sätt som jag kan förstå. Jag kunde knappt vänta tills maken vaknade till kvällstét och jag kunde läsa stycket för honom, och han säger omedelbart – ‘precis så är det’. Aha.

‘...det känns absurt, för vad min egen perception beträffar så har jag ju ett fullgott synfält – det är ingenting som fattas mig, så det finns egentligen ingenting att titta efter. Det kan verka underligt för andra människor också, som tycker att jag beter mig märkligt genom att vrida på kroppen eller vända mig om och stirra på dem. // höger sida av mitt synfält – den skickar inte längre några signaler till hjärnan, och har inte längre någon återgivning där. Vad hjärnan anbelangar så existerar den inte.’

Fast riktigt så enkelt är det inte heller. Jag vet att man gjort experiment med människor med makens problem, man visar skrämmande bilder för den ‘oseende’ ögat, och hjärnan reagerar i skräckcentrum s a s. Men den medvetna upplevelsen saknas. Jag ska försöka komma ihåg det här. Och maken saknar dessutom en del av perceptionen i högra ögats nedre kvadrant. Hjärnans besynnerliga irrgångar.

Men det är nån sorts lättnad att läsa om någon som trots medvetenhet om problemet, ändå går vilse.

med själva mammograferandet vet jag förstås inte. Kvinnan som hanterade maskinen verkade kompetent. Men alla mina kringaktiviteter fungerade strålande. Jag lyckades hitta central parkeringsplats – och hade pengar – och rusade till bh:affären, där en ny kraft hjälpte mig. Otroligt duktig ung kvinna, med många stora tatueringar, visste precis vad hon skulle hämta och hur det skulle se ut. Dyrare än Lindex, förvisso, men jag kände mig inte som en strandad val i provrummet och jag gick därifrån lite smålycklig.

Och efter fotograferandet – f ö ett knökfullt väntrum, med flera jag inte hade nån större lust att diskutera livet med, och tidningarna som erbjöds var Svensk Dam och Svensk Jakt. Japp. Och mammografin var enda verksamheten. Inte många läste Svensk Jakt, kan jag säga. Iofs inte jag heller, det har jag väl inte gjort sen jag var tolv och bodde hos föräldrarna. Om det var riktigt ont om nåt läsbart kunde väl Svensk Jakt locka. Då. Men efteråt svängde jag förbi jätteköpcentret, för i början av sommaren såg jag stolsdynor där som jag nu äntligen lyckats bestämma mig för. Men dom fanns inte längre, det såg snarast ut som om butiken tänkte börja ladda för jul om ett par veckor, och stolsdynor var tydligen sommar. Själv sitter jag minst lika mycket på vintern, men det är kanske en individuell variation hos mig. Men fina marmelader var det ständigt säsong för i den butiken.
På parkeringen utanför ropar någon mitt namn. Nån jag tänkte på i går, vi brukade ha kräftskivor tillsammans i många år, men livet har skvalpat på så att det inte blir längre, bl a har just hon flyttat en bit. Men jag blev så himla glad att hon såg mig och ropade. Vi stod och pratade en lång stund, dvs om jag inte hade haft ängslan för maken nånstans i bakhuvudet, så hade jag bett henne gå med och fika. Men nu blev det så här. Och vägen hem gick bra, frånsett att på ett ställe stod en bil där en kvinna stod hukad i dikeskanten bredvid en annan kvinna som låg ner. Bilen framför mig svängde in till dom, jag kan bara hoppas att allt ordnade sig, det är knappast nån idé att en icke-sjukvårdskunnig till – dvs jag – stannar och tar upp plats.

läsa lite Sachs innan lunchen. Fast när han skriver om sin – tydligen – besvärande ansiktsblindhet, och tar som exempel att han ofta är beredd att be sin spegelbild om ursäkt när dom håller på att kollidera – det är väl inte så extremt? Jag tittar förvånat på min spegelbild i affärer också, när jag inser att det är jag. Men det finns så många problem och intressanta underligheter.

Och om någon tyckte att jag är självcentrerad i förra inlägget om stressen över centralhallen, jo det kan säkert stämma, jag skriver ju om mig, det är liksom paketet, men faktum är att tanken att väldigt många av dom som passerar, som jag möter, just har träffats av svåra besked, just har fått sina liv vända upp och ner, och samtidigt försöker förtvivlat att se ut som vanligt – den tanken plågar mig betydligt.

Och med viss stress i bakhuvudet utgår jag fortfarande från att maken kommer att klara em bra. Morgonen fungerade så där. Jag tog den tidiga promenaden och sen en kvart med mina privata förböner och så cykel till närmaste kyrkan och hem igen. Och vid det laget är klockan nio och jag vill väldigt gärna ha frukost. När jag hjälpt maken på med strumpor och skor – bokstavligen, eftersom han behöver skor för att kunna gå i trappan – vill han ta dagens andra tur till toan. Visst, ingen ska behöva äta frukost och vara kissnödig, självklart. Men han kommer inte ut ur badrummet, jag hör att han rör sig, så jag är inte ängslig så, men jag vill ha frukost. Och när jag tittar ut i badrummet har han tagit av nattskjortan, han har kommit in på fel spår, och tycker att det är lite konstigt alltihop. Och jag morrar och förklarar så pedagogiskt jag kan, att först äter vi frukost, sen borstar han tänderna och rakar sig. Sekvensiellt minne, borta, gone.