tiden för mammografin, så i morgon är det dags, sen em. Maken och jag hinner äta lunch och sen åker jag. Han klarar det. Jag ställer fram medicinen och ett glas upphälld proviva i kylskåpet. Och ringer när det är dags.

Fast förut har jag åkt på m-grafi på det mindre sjukhuset, men nu har man tydligen omorganiserat. Så det betyder att jag ska ta mig igenom centralhallen som jag tycker så hjärtligt illa om – förresten har jag nog gjort det en gång innan – obehagskänslan är stark. Alldeles för mycket förknippad med makens insjuknande och dom två första veckorna. Så tydliga minnesbilder. Så mycket sorg, så mycket förlust. Och det blir inte bättre av skulpturen, gjord av en älskad död väninnas man, som finns utefter vägen. Eller cafét där jag åt med någon som hälsade på, morotskakan jag inte orkade.
Och marmorgolvet.