med hög solskyddsfaktor har känts lite som att kasta pengarna genom fönstret denna sommar, men nyss satt jag ute i flödande varmt solsken, så OK då. Morgonpromenaden var bitvis så vacker, sol genom bokvalv är en underbar början på dagen.

Och i går kväll ringde Äldste, på väg tillbaka till vardagen genom täta skogar. Så samtalet bröts många gånger, men han ringde tappert upp igen. Tre veckor som bara försvunnit. Men jag var så tacksam, vi pratade om saker vi inte brukar säga så rakt ut. Och han berättade att ‘operationen’ på tisdag av svärmors yngste bror, väl snarast är ett enkelt ingrepp, men att det inte är det stora bekymret där. Har man på rätt kort tid gått ner från 78 kg till 62, så finns det en del att fundera på. Vi tar en dag i taget, men jag funderar förstås på hur vintern blir för äldste brodern inte minst. Och jag tänker på svärmor, lilla hon. Det är svårt för henne att hennes älskade enda barn, maken, sonen, a-barnet, som hon alltid varit så stolt och glad över, att han är sjuk, så sjuk. Hon vill inte alls. Hon säger alltid – ‘men nu känner du dig väl bättre?’, och det är omtanke, jo visst, men det är ångest också. Och maken blir alldeles rasande – ‘mamma fattar inte hur sjuk jag är, att jag aldrig blir bättre, att jag har ont hela tiden, att jag inte kan gå fort’, och så sitter dom där i bilen. Svärmor bak, med säkerhetsbältet motvilligt påtaget, pratar tyst – som många med hörselproblem, så ingen ska misstänka att dom hör illa – jag hör inte vad hon säger, och  maken fram som vrålar som en mistlur. En blandad upplevelse.

Men alldeles snart ska maken och jag till labbet och ta sänka på honom igen.