måndag, 27 augusti, 2012


tiden för mammografin, så i morgon är det dags, sen em. Maken och jag hinner äta lunch och sen åker jag. Han klarar det. Jag ställer fram medicinen och ett glas upphälld proviva i kylskåpet. Och ringer när det är dags.

Fast förut har jag åkt på m-grafi på det mindre sjukhuset, men nu har man tydligen omorganiserat. Så det betyder att jag ska ta mig igenom centralhallen som jag tycker så hjärtligt illa om – förresten har jag nog gjort det en gång innan – obehagskänslan är stark. Alldeles för mycket förknippad med makens insjuknande och dom två första veckorna. Så tydliga minnesbilder. Så mycket sorg, så mycket förlust. Och det blir inte bättre av skulpturen, gjord av en älskad död väninnas man, som finns utefter vägen. Eller cafét där jag åt med någon som hälsade på, morotskakan jag inte orkade.
Och marmorgolvet.

i knät här på em, jag bara somnade. Och det var ändå en bok av Oliver Sachs Det inre ögat. Neurologiska fenomen presenterade på ett begripligt sätt. Neurologi är närmast en liten hobby här, de senaste åtta åren så där. Allt det obegripliga som kan hända i hjärnan. Så vitt jag förstår var maken mycket nära att mista sin ganska enorma förmåga att känna igen människor sen långt tillbaka, det ligger nånstans nära den döda delen av hans hjärna. Bara att vara mycket tacksam.

Och när han diskuterar djupseende och olika sätt att avhjälpa problem med prismor kommer jag ihåg ett samtal med döde läkarvännen, och det var förstås alldeles nytt då. Han var duktig, det visste jag då också, men min saknad förbliver.

Sen kan jag också konstatera att Rättvisa Möss tydligen inte är favoritgodis för särskilt många på mitt coop, fast det inte hindrade mig att äta alldeles för många. Det var efter den deprimerande upplevelsen att prova igenom åtta olika sorters bh:ar på lindex och kappahl. Provrummens sorgliga spegelbilder.

Men makens sänka hade förbättrat sig. Och det är lysande att bo så, att man kan åka till labbet och vänta och få besked och vara hemma igen inom 40 min. Då hade maken dessutom träffat en massa damer, som såg nöjda ut med det.

med hög solskyddsfaktor har känts lite som att kasta pengarna genom fönstret denna sommar, men nyss satt jag ute i flödande varmt solsken, så OK då. Morgonpromenaden var bitvis så vacker, sol genom bokvalv är en underbar början på dagen.

Och i går kväll ringde Äldste, på väg tillbaka till vardagen genom täta skogar. Så samtalet bröts många gånger, men han ringde tappert upp igen. Tre veckor som bara försvunnit. Men jag var så tacksam, vi pratade om saker vi inte brukar säga så rakt ut. Och han berättade att ‘operationen’ på tisdag av svärmors yngste bror, väl snarast är ett enkelt ingrepp, men att det inte är det stora bekymret där. Har man på rätt kort tid gått ner från 78 kg till 62, så finns det en del att fundera på. Vi tar en dag i taget, men jag funderar förstås på hur vintern blir för äldste brodern inte minst. Och jag tänker på svärmor, lilla hon. Det är svårt för henne att hennes älskade enda barn, maken, sonen, a-barnet, som hon alltid varit så stolt och glad över, att han är sjuk, så sjuk. Hon vill inte alls. Hon säger alltid – ‘men nu känner du dig väl bättre?’, och det är omtanke, jo visst, men det är ångest också. Och maken blir alldeles rasande – ‘mamma fattar inte hur sjuk jag är, att jag aldrig blir bättre, att jag har ont hela tiden, att jag inte kan gå fort’, och så sitter dom där i bilen. Svärmor bak, med säkerhetsbältet motvilligt påtaget, pratar tyst – som många med hörselproblem, så ingen ska misstänka att dom hör illa – jag hör inte vad hon säger, och  maken fram som vrålar som en mistlur. En blandad upplevelse.

Men alldeles snart ska maken och jag till labbet och ta sänka på honom igen.