Så här såg den ut från början.

Fast kaffet och kladdkaksmuffinsarna tog jag ingen bild på. Men ska överlämna nåt åt fantasin.

Och jag började dagen med allra kortaste promenaden, en kort promenad är också en promenad – mitt nya valspråk – och jag möter en springande man just på min trottoarbit, stort leende och – ‘hej’ – nån jag gillar mycket, bara det korta ögonblicket var uppiggande. Och jag beundrar dom som röjt torget i natt efter det att all musik slutat. Lite papper här och där och många stora svarta plastsäckar, men med tanke på hur många som trängdes hela dan var det nästan antiseptiskt.

Och så det vanliga tjatet på maken – ‘tiden går, vännen, och vi ska hämta upp din mamma också, så nu får du göra det och detta’, ständigt tjat för att få tidsschemat att hålla. Och det gjorde det i princip. Svärmor hade med en orkidé till sin systers grav. Yngste brodern (85+) ska opereras på tisdag och hon är förstås ängslig. Men hon var positiv och så tacksam att ha kunnat följa med till kyrkan. Och omtänksamme prästen omfamnar maken efteråt. Han vet hur vi har det. Och jo, han omfamnar mig också.