fredag, 24 augusti, 2012


Det blev lite rörigt på många sätt i dag. Det var trist när datorn gav upp i går kväll, ingen server kunde hittas, och jag är rätt beroende av mitt nätverk, det som kommer till konkret uttryck genom datorn.

Och i morse, när jag promenerat, handlat och bett laudes, så skulle frukosten fram. Jag tappade teburken, inte helt och hållet, men ca två matskedar torra teblad lyckades sprida sig oväntat – jag hittade sen t o m nån tesked innanför linningen på shortsen – men det blev till att plocka fram dammsugaren och morgonrutinerna stördes. Så jag glömde skruva ner värmen på gröten. Så det blev en cm gröt i botten på kastrullen, inte vidbränd, men fast i botten, mao mindre gröt till maken och mig. Klokt nog bestämde jag mig för enklast tänkbara lunch och cyklade i väg och köpte den underbara varmrökta laxen av fiskbilen.

Och med mina små marginaler blev den vanliga situationen pressande. Efter gröten och maken skinkmacka, så rostar vi alltid hans betydligt kraftigare och min tunna, och jag brer tunt smör som smälter och så lite marmelad. Båda mackorna ligger då på min assiett och jag flyttar över makens till hans. Och han fortsätter att titta lystet på min macka. I vanliga fall vet jag ju hur det är, men i morse tappade jag tålamodet och sa – ‘din macka ligger på din tallrik, sluta titta på min’ – och han kom förstås med sin vanliga utläggning om att det är skillnad att titta och att se. Men jag tycker ändå att han kunde följa med blicken och han säger att han inte kan, och där står vi.

Limpan var på väg mot slutet och det skulle bakas mer under em. Det visste jag ju, men jag glömde ändå och kom på lite sent, men det blev av ändå. Och visserligen var jag mitt uppe i kundservice för datorn när klockan ringde att degen jäst, men det ordnade sig, limporna såg bra ut när dom var klara. Och jag stjälper upp dom på gallret ur formarna. I vasken står potatiskastrullen kvar med vatten i. Så när jag står inne i rummet hör jag ett skramlande – ena limpan har ramlat ner i vattenfyllda kastrullen. Limpor mår inte bra av bad.

Och liljan som blommar med tredje blomman. Ja, läkaren hade funderingar i går om det här med epilepsin, vad som kan utlösa, ljus eller t ex kraftiga dofter, och jag andas in och suckar – ‘liljan som blommar’ – fast doktorn såg skeptisk ut just till det, just här, och sen kom ju beskedet om sänkan och infektionen. Men det första jag gör när vi kommer hem är förstås att lyfta ut liljan på uteplatsen, och det är klart att jag slår sönder vasen.

med maskinen i går. Men just nu har jag nät och vill bara säga att jag lever. Men det är lite trött här. Och jag var till kuratorn i dag, överenskommen tid sen länge. Det kändes lite märkligt att det var just i dag när jag var så slut. Och när jag berättade för henne vad jag gjort och tänkt, så ställer hon exakt rätt frågor, får mig att se att mina val inte var så självklara.

Sen hände också ett litet mirakel när jag öppnade posten när jag kom hem. Lönebesked från kommunen, jag skulle bara se och jag tittade och tittade – siffrorna stämde inte alls, jag förstod verkligen ingenting förrän jag läste ordentligt på lappen. Jag hade fått semesterersättning. Och det kan kanske inte nån annan förstå, vad det betyder. En liten men dock marginal.

Och i övrigt har jag sovit i natt, maken också, inga smärtor mer än dom vanliga. Jag har tagit tidig promenad, jag handlade också före frukost och vi har ätit den underbara varmrökta laxen med romsås, den här gången. Och limpor ska in i ugnen. Jag försöker ta det lugnt, andas långsamt och lugnt. Inte tänka framåt.