torsdag, 23 augusti, 2012


– känns det faktiskt. Allt beror ju på vad man jämför med. Men det kan jag säga, att det är ganska slitigt att sitta bredvid någon som har så ont, som maken hade i går kväll. Han kallsvettades floder och skakade av smärta. Och jag ringde då sjukvårdsupplysningen – vilket jag aldrig mer kommer att göra, jag kommer att ringa 112, för dom var lite mer go i förra gången – men jag blev så knäckt av kvinnan där, att jag inte ville besvära någon mer. Stört av mig? Jo visst, så här i efterhand, men jag påstår inte att jag var helt tillräknelig i situationen, jag var extremt pressad.

Och sen lade vi oss, jag så nära att jag kunde hålla handen på maken hela tiden, för att känna om han andades. Och det är inte så muntert. Och han hade pratat länge om hur tacksam han var att jag ‘tagit hand om honom så fantastiskt’, som han sa. Och det var inte heller så kul. Om man betänker alternativen. Och han läste bönen – ‘att vi må insomna i Din frid och uppvakna i Din härlighet’. Och han hade det så svårt rätt ofta under natten, mådde lätt illa, behövde upp i badrummet etc. Och sen vid fyra, så fick han alltså sitt mindre ep-anfall, dvs han hade mycket spasmer och kaskadkräktes, men han blev inte medvetslös och tuggade inte sönder tungan. Och den akuta smärtan släppte och vi somnade, efter visst uppröjningsarbete från min sida, så småningom fyra timmar. Jag kan också säga uppriktigt att det är en ganska förfärlig upplevelse att hålla en skål under någon som kräks och i dunklet ser allt bara mörkrött ut. Man hinner tänka och undra en del innan lampan i badrummet visar att det inte är blod.

Men nu är allt tvättat och nästan torrt, han är utan smärta, han har fått medicin, jag har pratat med en bra läkare, och vi fortsätter framåt på vår väg. Hur den nu ser ut.

nu. Vi var på vårdcentralen och fick vänta rätt lång stund. Å andra sidan fanns det ett socialt liv där, folk vi kände, så maken pratade på.

Och läkaren var bra. Snabb men grundlig. Snabbsänka 71, infektion någonstans, oklart eftersom det är svårt att prestera urinprov när man kissat och spytt det senaste dygnet och dessutom självklart gick på toa före v-centralen. Så jag fick med ett provrör av ringfingersstorlek hem och där tänkte jag till och dök in på deras toa och tog med engångsmuggar hem, så före fem ska jag väl kunna leverera det till labbet. Och på vägen därifrån tar jag apoteket med antibiotikan.

På måndag ska vi dit igen och ta sänka, så att det har haft effekt. Och värktabletterna kan man ta upp till tre i stöten vid enstaka tillfällen sa han, men dom är vanebildande. Mmm, sa jag, har du några alternativ? Och det finns ju inte. Och jag sa, ganska milt, att jag är hemmastadd med beroendeproblematik och att det är jag som håller i pillerburken här hemma.

So far so good. En mer stilla natt vore något att hoppas på.

Triggade makens smärtor igång epilepsin eller var anfallet på gång och triggade igång smärtorna? Inte vet jag, och förmodligen inte läkaren heller.

Och det är svårt att bestämma sig för att ringa sjukvården på natten. Det där programmet om stora sjukhus, där ambulanssjukvårdarna säger att på den typen av larm åker vi alltid två bilar, får nån som bor ute bland treden och greset att titta förvånat. Vi lever inte i samma värld. I vårt län finns det väl två ambulanser öht, och dom kan vara mycket långt bort från oss. Och jag vet, det kom en första april, och dom var jättebra. Och jag ska inte ringa 1177 fler gånger om det gäller maken. Faktiskt inte. För det här att den mekaniska rösten säger ‘samtalet spelas in’ och sen upprepar hon gång på gång att hon inte får råda patienter att göra något annat än att ta alvedon (och värmedyna då), det fungerar riktigt illa på mig. Jag känner att jag ska inte besvära.

Och nu sitter jag bara och gråter. Men jag ska borsta tänderna, så jag inte blir dement. Och maken ska få vila sig nu på dom vackra lakanen med tulpaner, som vi inte använt på länge. Det fanns mat i frysen att ta fram.

Jag skulle bara önska att han slapp ha ont, just nu är det bra med det åtminstone, och han är så tacksam för det.

och noga räknat är det kanske en felbedömning av mig. Men vi har tid på vårdcentralen 13.40.

Natten har varit ganska förfärlig. Maken hade undertemp från början (vi mäter på pannan, sån där som pratar) 35,5 – jag hade 36,5 som jämförvärde – Och han hade väldigt ont. Upp till badrummet vid 01. Lite sömn. Mer badrum 03.30. Kramper vid 04 och sen kräktes han. Men han var inte medvetslös och tuggade inte sönder tungan den här gången. Sen somnade vi båda och vaknade till vid 8.30, då hade han 38,4. Nu har vi ätit frukost, han är avtvättad, tvättmaskinen går för fullt och jag undrar vagt var jag ska kunna hänga och torka allt. Och jag ska hämta rent täcke i vindsförrådet och bädda om. Han sitter framför tv:n lite nu. Sen får vi se.

Tack för all omtanke.