onsdag, 22 augusti, 2012


här just nu. Maken har så ont. Jag ringde sjukvårdsupplysningen och damen där tipsade om värmedyna. Jag förstår på sätt och vis att hon inte kunde mer, men saker kan sägas på olika sätt och hennes tröstkapital hade väl gått åt innan, kan tänka.

Jag vet faktiskt inte hur natten blir, om det blir ambulans eller om vi klarar oss hemma.

– det gäller att inte ta någonting för givet. Nu har jag iofs lyckats röra på mig lördag-söndag-måndag-tisdag-onsdag, men en dag i taget. Och jag springer inte, rask promenad är det som gäller. Att inte låta bli för att det egentligen borde bli en längre och den korta är lite för kort för att riktigt gillas. Tjugo minuter är bättre än ingenting. När jag brukade gå 45 min var det väldigt bra, nu får det här vara bra. Och jag hittade regnbyxorna.

Att sen komma in, tända ljuset och rikta blicken åt annat håll är en befrielse.

Och häromdagen fick jag en komplimang av någon som står mig nära, när jag berättade om nåt jag sagt – ‘men så absolut typiskt dig, vänligt men bestämt och rakt’, och jag blev så tacksam att någon faktiskt kunde förstå vad jag menade. Att inte mötas av feltolkningar, misstänksamhet, ‘du-gör-fel-hela-tiden’ – allt det där som göder försiktigheten och ängslan. Att kärlek inte alltid betyder att tycka lika, men att det alltid betyder att se på varann med värme och omtanke. Sånt händer det att jag hinner fundera på när jag promenerar. Och i dag såg jag en rottweiler i början av promenaden och tydligen hade vi gått varsin lika lång slinga, för på tillbakavägen dök dom upp från andra hållet. Sötisen. Fast jag trängde mig inte på, men titta kan man.