söndag, 19 augusti, 2012


vet inte jag, men i går orkade jag i princip hur mycket som helst. Fixade och donade. Ingen måtta på vad som hanns med. Så jag trodde att det skulle bli så i fortsättningen. Fel där. Efter lunchen i dag kändes det som att ha fått en sandsäck i knävecken, typ. Jag till och med la mig på sängen, då är det illa, jag som möjligen sover i gröna skinnsoffan, det känns inte så definitivt, mer som en ren tillfällighet att jag lutat mig lite så där. Men nu vacklade jag uppför trappan och sträckte ut mig på riktigt.

Sen vakande jag av att Tvåan ringde. Hennes glada röst mitt in i min dimma. Mannen och barnen var och badade, sista dagen på sommarlovet och hon hade pizza i ugnen. Alla rutiner som sparkar igång igen i morgon. Men hon lät så positiv, livet som fungerar. Och hon hade haft jobbtelefonen avstängd hela tiden, men nu sparkar det i gång igen, hela veckan bokad sen innan semestern.

Och jag hörde när resten av familjen kom innanför dörren, alla glada ljud. Tacksamhet över mina älskade.

står på köksbänken – Tings från början, numer vanliga här också. Och jag smälte smöret i mikron, maken var i badrummet och skulle assisteras lite. Han börjar diskutera – ‘vad är det med tvättmaskinen?’, – nä men det är ingenting med tvättmaskinen, det är mikron, säger jag. Men han ger sig inte, mikron piper, och det gör den just då, högljutt, men smällarna nyss måste ha varit tvättmaskinen. Och jag håller fast vid att det är mikron, smöret som knäppte. Men det tror han inte. Och jag ger mig inte. Vi höll på en lång stund.

Men innan dess var det mesta strålande. Jag tog en snabb, väldigt kort, promenad i det underbara solskenet, sommarens varmaste morgon, tror jag. Och sen närmaste kyrkan. Organisten ser sig snarast som kompositör, och var och en får ha sin självbild, men han råkar vara extremt bra på att spela psalmer så det lyfter, och det är inte så väldigt vanligt. Och predikan gav mig nyttiga tankar, tacksam för det, och rätt många barn hördes nånstans bakifrån. Det tycker jag är fint. Ett litet barn var särskilt missnöjt, det hördes att det var ett ganska litet barn. Och jag var tacksam att det inte var mitt, just där och just då, och sen tänkte jag att om man nu tar det här på allvar att alla är Guds barn – möjligen skulle vi alla ropa precis så ihärdigt, kanske lite mindre hörbart för andra – något ska vi väl ha lärt oss – men allt detta ropande hörs ändå hos Gud. Sen visade det sig att mamman var en mycket avhållen kvinna, som jag inte sett på länge. Desto bättre.

Men stående fika är inte makens grej efteråt. Han vill inte. Inte ens leta upp en bänk att ev sitta på. Han är mycket bestämd om vilka sociala aktiviteter han vill delta i. Så vi åkte hem till mikron då.