lördag, 18 augusti, 2012


På olika sätt. Alla dessa klockor vi har. Yngste tyckte det var överdrivet att ha klockor i badrummen, själv tycket jag det är enormt praktiskt. Och almanackor har vi. Det här är också en sorts almanacka. Maken fick den för många år sen. Jag lyckades inte få med riktigt hela på bilden, men det är 54 rutor, för att det ska passa inom ramen, men varje ruta är i princip en vecka, speglad i samma äppelkvist. Jag tycker mycket om den. Fast man ser tydligt hur lite grönska det egentligen är.

Notera tomteblosset längst ner.

Och maken mäter på sitt sätt. I morse bytte jag raktvål åt honom och han tittade och sa – ‘vet du vad jag tänker när jag får en ny?’ – och jag trodde att han tänkte på den gången han var på kurs i London och hans rumskamrat tittade på makens raktvål och tyckte den såg besynnerlig ut, han hade en annan teknik, som maken anammade där och då.
Nej, det var inte alls det han tänker på numer. – ‘Jag tänker – lever jag till dess att den tar slut?’.

nu igen. Den står i lilla utrymmet innanför rummet Yngste bor i, när han är hemma, så då blir det inte av. En rejäl hög att ta hand om nu.

Och i morse överraskade jag mig själv. Axeln värkte lite onödigt när maken hade varit i badrummet, så omsomning var inget direkt alternativ. Och tanken slog mig – ja men, då kan jag ta en liten promenad, jag behöver inte gå hela slingan, man kan faktiskt gå till höger och korta sträckan lite. Ändå en underbar sträcka under bokvalven. Fast nog var det lite förvånande att se någon som eldade på vid en av de allmänna grillplatserna, kvart i åtta en lördagsmorgon. Frukostvanor ser olika ut tydligen.

Och under em ska jag röra ihop lite kakor igen, jag räknar med att den här gången kommer dom att räcka bortåt tre veckor. Ingen som äter lite när som längre.

Och jag lyssnar fortfarande efter de lätta ljuden från sonen. Jag vänjer mig snart.

Det gör man ibland. Visst. Äldste svärsonens guldlockiga syster satt och pysslade med lego när nyheterna meddelade att Johannes Paulus II hade blivit skjuten, och hon tittade svart upp och sa -‘han får väl skylla sig själv’ – ett i släkten numer bevingat ord s a s. Men annars.

Och jag vet att jag nog skrivit om det här förr, men det skaver. Vi var anslutna till Företagshälsan, maken och jag. Man konstaterade att hans kolesterol inte så så bra ut, inte katastrof, men inte bra. Så man tog in mig och började diskutera matvanor, och jo då, vi strök den älskade salamin och lite annat. Ett par år senare gick maken ner 10 – 15 kg i samband med vår allmänna kostomläggning, hans kolesterol fick f-hälsan att jubla och mitt blodtryck fick sköterskan att slå huvudet blodigt i en skåpdörr av pur förtjusning. Och nej, maraton sprang maken aldrig. Och han rökte en cigarill om dagen, vid kaffet efter maten. Han drack mycket begränsade mängder alkohol. Och när jag tittar på hans almanacka veckorna innan han blev sjuk mår jag fortfarande illa. Han slet. Och dagen innan hans stroke kom, hade han och sonen lyft upp båten ur sjön och han hade bytt till vinterdäck. Båda delarna aktiviteter som kan ha fått en liten avlagring att lossna nånstans och ta vägen till hjärnan.
Hur hans genetik ser ut vet jag inte, hans pappa blev trots allt 93 utan kardiovaskulära problem och svärmor är 91, pigg som få.

Och varenda dag ser jag män i omgivningen med fettet på ‘fel’ ställe, som röker och dricker påtagligt mycket mer än maken och dom traskar runt med två fungerande kroppshalvor. Kvinnor också, för all del.

Och jag har känt mycket slanka människor som fått diabetes, även om de flesta varit överviktiga. Men det är svårt att generalisera. Fast jag tror att väldigt mycket av den övervikt vi ser beror på ett för högt näringsintag. Det är svårt att lära sig var ens egen gräns går, och omgivningen spelar stor roll. För många år sen hade vi med en sjuksköterska i en nämnd där jag var ordförande och hon klagade varenda gång (en gång/månad) över att vi åt wienerbröd till fikat (v ordf var förtjust i w och nåt skulle hon väl få bestämma, tänkte jag). Och än i denna dag är hon betydligt mer rundnätt än jag. Hon måste rimligen tugga i sig något annat än dessa avlägsna wienerbröd.

Men jag önskar mig och alla – oavsett – en vård som försöker bota och lindra, och alltid tröstar. Det gäller också om man har gjort livsval, som jag tycker är okloka.