fredag, 17 augusti, 2012


Inte vet jag hur många avhållne vännen, Äldstas svärfar, har kvar nu. Jag pratade nyss med både honom och Äldsta väninnan. Yngste satt där och pimplade vin, som mannen sa – ‘ja, du vet, Ä V häller ju i alla som kommer innanför dörren alkohol’, men frånsett det då. Han har i veckan varit hos läkaren, som med viss förvåning och förtjusning konstaterar att han svarat mycket bra på dom nya cellgifterna. Det ser ut som om han klarar ett tag till, och i mitten på maj var han så nära dödens tröskel man bara kommer utan att kliva över.

För min egen del har jag inget emot döden, jag räknar med att det blir bättre så, men jag vill gärna att dom jag håller av stannar här så länge som möjligt. Så jag är tacksam. Och jag hoppas att vi ses igen. Här, eller rättare sagt – där.

Och Äldsta väninnan sa – ‘när folk frågar hur jag har det, säger jag bara – fråga inte – för då börjar jag gråta och kan inte sluta’, och jag sa att jag ibland önskar att nån skulle fråga. Folk tröttnar när det tar tid, och det förstår jag. Jag vet.

med det man nu har. Jag har försökt positivt tänkande. Inte med nåt vidare resultat, kan jag säga. Jag hade en gång en själasörjare – vackert ord, nån som sörjde för mig själ – som rådde mig att varje kväll tänka på fem bra saker jag gjort under dagen. Och jag försökte, fast jag kom blixtsnabbt på sju dåliga också. Han tyckte jag var ett svårt fall. Om man säger så.

Nu har jag ju boken om öknen, Anselm Grün heter han som skrivit den. Jag vet ingenting om honom, han slipper träffa mig iaf. Men han har givit mig något annat att tänka på. Han menar att ord är betydelsefulla, bär mening i vårt liv. Han menar det inte minst utifrån att för honom och mig är Gud Ordet som blev människa. Han menar, om jag förstått honom rätt, att vi alla har väldigt lätt att fastna i negativa satser – min mest vanliga är nog ‘nu orkar jag inte mer’. Och då ska man ha ett bestämt ord ur Skriften, som man omedelbart ‘tänker mot’ s a s. Att mata sig med något annat än det negativa tanken. Och också att vid saker man gör ofta, rutiner, tänker man ett bestämt – till just den situationen – bundet ord, en kort bönetanke. Han säger, att om man gör det – och det tar energi i början – så uteblir inte den positiva effekten. Man kommer närmare Gud. Och med försiktig optimism har jag börjat öva. Just det här att jag inte måste vara positiv, inte måste känna det positiva flöda, är tilltalande för mig. Vi får se. Just nu litar jag på Anselm.

När jag diskar, varje kvart när klockan slår, när jag tänker ‘nu orkar jag inte mer’ – då plockar jag fram mina rader i huvudet.