torsdag, 16 augusti, 2012


– fast det är mer än sju år sen maken kom hem från rehabiliteringen – att jag säger ‘god natt’ till honom efter att ha stoppat om honom och rättat till kuddarna, och så går jag ut ur rummet. För en stund för mig själv i mörkret och tystnaden. Han som alltid, alla år vi levt tillsammans innan, somnade ett par timmar efter mig. Antingen jobbade han på eller också låg han i sängen och läste.

Och jag förstår att alla andra kan tycka att jag borde vant mig. Alla andra har vant sig vid att han är sjuk, att han går så förtvivlat långsamt, att han vänder hela kroppen när han ska prata med någon, att jag skär upp hans mat, allt det här som varenda dag är djupt onaturligt för mig. Jag saknar fortfarande. Jag kan höra hur det låter när han springer nerför en trappa, så där flera steg i taget, som han alltid gjorde, ofta lite sen, bråttom. Jag kan höra det. Och jag kan höra hur det lät när han sjöng. Och alla andra har glömt, jag vet. Snart åtta år. Jag vet.

när jag väntade på svärmor. Så nu gick jag till klockbutiken för att byta batteri, det kändes som om det var nyss, men tiden rasslar ju på här. Dom hade bättre koll än jag, utan att jag ens sa nånting, så kom hon ut och sa att eftersom jag bytte i mars, så bytta dom detta gratis. Jag blev nästan tårögd. Service!

När jag ägnade mig åt jobbet-utanför-hemmet så fanns det två personer som var riktigt obehagliga, den ene stod alltså utanför banken i morse, den andre gick före mig när jag gick till blomsterhandeln. Kan vara dagens datum som manar fram dom. Men jag köpte mig en lilja – maken brukade köpa blommor då och då, också något jag saknar, men jag kan ju själv.

Den välbekanta doften, som intensivt förknippad både med Äldstas och Yngstes födelser. Många liljor blev det.

jag har varit i dag då. På banken med svärmor – hon hör ju lite illa – och bankkvinnan är underbar. Jag har känt henne sen hon var väldigt liten, och det känns så konstigt att träffa någon som liksom ser mig som den jag var. Det var kö utanför banken, men jag såg svärmor komma borta på trottoaren, och vi hade bokad tid. Och så vänder jag blicken och ser plötsligt nån jag verkligen inte alls vill träffa. Nånsin. Men han skulle nog till butiken bredvid banken s a s.

Och maken och jag hade en av dessa konversationer, som säckar ihop redan på första raksträckan, vid frukosten. För en enda gångs skull hade jag inte tagit bort lappen på almanackan och då blev det namnsdagsdiskussion i den högre skolan. Och jag ryter till slut – ‘men jag hade bara glömt dra lappen’ och sen försökte jag hitta tillbaka till en fridsam stämning. Jag jobbar på det hela tiden. Och jag lärde mig en ny motivation och teknik för att bryta tankar i går. Kan bli bättre kanske.

Och jag pratade lite med Yngste, resan hade gått bra. Båda systerdöttrarna var utanför hemmet, lilla minsta hos nya dagmamman och lilla större – första skoldagen. En milstolpe. Hon hade sett nöjd ut. Hennes pappa gick på samma skola. Så Yngste och Äldsta satt och tittade på varann och skulle hitta på nåt.

Och trappräcket utanför rummet här är tomt. Inga träningskläder, ingen handduk på tork.