onsdag, 15 augusti, 2012


har jag att vi ska åka norrut om ett par veckor, med ev matta till Yngste och lite annat. Stanna på vägen och övernatta i min födelsekommun. Titta på föräldrarnas gravar och så. Och kyrkan där vi gifte oss, maken och jag. Fast då var den alldeles grå, den ser skojigare ut numer. Så jag tittade på möjligt boende och nånting fanns, där man sparat skylten som fanns redan då. Min ingifte morbrors syster bodde alldeles bredvid, om jag minns rätt. Och jag gick vidare och tittade på lokaltidningen, där man är upprörd över att ett kvarter renoverats för 40 mille och man ska ha ett whiskybryggeri eller möjligen -destilleri där. Tänka sig!

Och glassen fanns det bilder på. Människor jag kände en gång på bild. Fast när dom påstod att en sen ägare nästan uppfunnit hasselnötsglassen så blev jag irriterad. Det var min absoluta favorit redan då, mycket tidigare. Och bättre kan den inte bli. Nu velar jag mellan helger, om jag tar en tidigare är glassfabriken fortfarande i gång.

Och maken är inte informerad om planerna. Han skulle tjata hål i huvudet på mig om detaljer jag ändå inte kan svara på. Det räcker med det ett par dagar innan. Att välja sina strider.

och han gick ut genom dörren, Yngste, med stora ryggsäcken, dataväskan och blå bagen. Och jag såg honom gå tvärs över bussplanen, bort mot stationen. Och som så många mammor gick jag ut i köket och tappade upp diskvatten. Och särskilt roligt var det inte. Jo då, det är bra att han åker till sin egen lägenhet, till sitt eget liv med glädjeämnen och sorger som jag inte vet någonting om. Det är bra. Men jag är ledsen just nu. Alla dessa avsked. Och den snabbt rinnande tiden. Vad jag nu gör med den, vad jag nu gjort med den.

Och det är också så tydligt det här att ha en dos av normalitet i huset. Maken är förtjusande, många älskar honom, men jag lever med honom. Och hans funderingar som ibland blir så skruvade, logiken som tar sina alldeles egna vägar. Och det känns ganska ensamt.

Men så klart jag är tacksam för tiden vi haft.

när jag gick ner och hämtade posten. En skön känsla. Och sonen packar.

Och jag funderar över skrivandet. Ibland tycker jag det är roligt att berätta en historia. Ibland skriver jag för att reda ut mina egna tankar, men det hamnar här i a f, fast det är för mig själv jag skriver. Som nu, när jag funderar över tilliten igen. Någon säger – ‘ni kan alltid lita på oss, ni kan med förtroende vända er till oss’. Inga reservationer. Alla kan, alla får. Men kanske inte ändå. Att ta ett försiktigt steg på den smala linan. Håller den? Visst är jag rädd, mod är inte frånvaro av rädsla, det är att inte låta rädslan vinna. Hur många gånger skakar inte mina händer, men det får inte hindra. Tålamod, tänka efter, inte förivra sig. Gardera sina formuleringar, inget personligt, inte påminna om vad som sårat. Ett försök till tillit under andra omständigheter. Ett embryo kan växa är tanken. Men den som inte kan motstå att sätta kniven i embryot håller i kniven.

Och jag tar ett steg tillbaka, undrar vad som är mitt ansvar. För andra, för mig själv. Allt är bra, allt är bra, alla andra är snälla och trevliga, allt är bra, allt skulle vara bra – om inte du.
Det handlar inte om mig. Det handlar om en hållning av förtroende, att kunna se saker ur flera vinklar. Det handlar faktiskt inte om mig.

Lilla näst minsta och jag talade i telefon i går, hon räckte sen luren till Äldsta och sa -‘mormor har lite svårt att gå’ och Äldsta sa lätt fnissande – ‘nej, du, mormor springer på, men morfar har lite svårt att gå’. Det är inte lätt att hålla reda på hur det egentligen är. Fast det är enklare att förstå att en treåring kan blanda ihop. Och enklare att le åt det.