kan se olika ut har jag förstått. När jag var liten gick min närmaste kusin i söndagsskola. Hon hade fått en vacker bild av en krona att ha på väggen där hemma. Varje gång fick man en bild av en ädelsten att ta hem och klistra på kronan, som jag tyckte var så vacker. Jag hade då inte alls hört berättelsen – ‘vill du ha denna krona’ – den kom mycket senare. Men nästa år började jag i söndagsskolan. Vi fick en bild av en öken. Våra bilder som vi fick hem var en och annan kamel. Kraftig besvikelse där. Och i dag började jag läsa en bok om de gamla ökenfäderna, tidiga fäder i Kyrkan.

Samtidigt avslutade jag boken om whistleblowers. Hur lätt de flesta anpassar sig till överheten, den bestämmande gruppen.  Och någon annanstans läser jag – ‘det är bara du som…’. Kanske är det sant, kanske är det bara jag som säger, men det behöver inte betyda att det bara är jag som tänker.

Och öknen, den som blev min, det händer att där finns en och annan oas. Det livgivande vattnet, grönskan, samhörigheten med andra, skönheten. Men vägen framåt omges av den ständiga torra sanden, den pinande vinden, utmattningen. Och vad som kan se ut som en oas i fjärran kan vara en hägring. För mig. Jag vet. Men hoppet finns, en annan dag finns den porlande källan. Och aldrig mer behöver jag resa mig igen, aldrig mer få sand i mina skor.