måndag, 13 augusti, 2012


Som jag nämnt kollar jag min statistik, som inte alls är fullständig, och som jag säkert kunde förstå mer av. Men kära rara du som finns i närheten av Sandhult – som jag tittade var det låg – och har anknytning till Lantjänsten, som det heter – det skulle vara väldigt intressant att veta vad du tänker. Eftersom du är här rätt ofta, menar jag. Eller är ni flera därifrån? Jag är bara lite undrande.

Och i övrigt fortsätter jag att ägna mig åt Himlen mitt i öknen. Kampen i det inre, som kan tacklas på många olika sätt, att låta horisonten vara öppen, att själv öppna sig för Gud. Själens hälsa. Det som leder oss närmare Gud och väcker större kärlek, att lämna oordningen. Små steg. Mina steg.

Och för den som undrar – det blev ingen mjukglass alls. Vi tittade på mattor. Men eftersom ögonmåttet är rätt opålitligt, så får han mäta sitt golv först.

kan se olika ut har jag förstått. När jag var liten gick min närmaste kusin i söndagsskola. Hon hade fått en vacker bild av en krona att ha på väggen där hemma. Varje gång fick man en bild av en ädelsten att ta hem och klistra på kronan, som jag tyckte var så vacker. Jag hade då inte alls hört berättelsen – ‘vill du ha denna krona’ – den kom mycket senare. Men nästa år började jag i söndagsskolan. Vi fick en bild av en öken. Våra bilder som vi fick hem var en och annan kamel. Kraftig besvikelse där. Och i dag började jag läsa en bok om de gamla ökenfäderna, tidiga fäder i Kyrkan.

Samtidigt avslutade jag boken om whistleblowers. Hur lätt de flesta anpassar sig till överheten, den bestämmande gruppen.  Och någon annanstans läser jag – ‘det är bara du som…’. Kanske är det sant, kanske är det bara jag som säger, men det behöver inte betyda att det bara är jag som tänker.

Och öknen, den som blev min, det händer att där finns en och annan oas. Det livgivande vattnet, grönskan, samhörigheten med andra, skönheten. Men vägen framåt omges av den ständiga torra sanden, den pinande vinden, utmattningen. Och vad som kan se ut som en oas i fjärran kan vara en hägring. För mig. Jag vet. Men hoppet finns, en annan dag finns den porlande källan. Och aldrig mer behöver jag resa mig igen, aldrig mer få sand i mina skor.

– det man gör och det man ville. I dag har jag plockat fram siciliansk soppa ur frysen, en så stor påse att det är för mycket för bara maken och mig, sen. Men eftersom jag har en känsla av att det borde vara lite bättre, lite roligare, lite mer fest så ska jag göra en minivästerbottenpaj, dvs en som är en tredjedel av en normal.

Möjligen försöker jag släpa med sonen till ikeas mattavdelning. Det skulle tittas live på en matta, om nu en matta är särskilt live, men mer än i katalogen ändå. Fast sonen tycker luften där är nästan obefintlig, panikkänsla innan vi ens kommit in liksom. Men vi skulle ju kunna ta en mjukglass efteråt, det brukade vi göra när han var mycket yngre. Och glassen brukade bli stor om tjejen bakom disken var stor. En händelse som ser ut som en tanke.