låg rätt tung över omgivningen förut i kväll. Grannarna på andra sidan innergården grillade. Nu sitter dom med musiken på, prat och skratt. Jag trodde kanske att dom skulle slutat lite tidigare, men för all del.

Och jag hör svagt sonens röst inifrån hans rum. Två kvällar kvar denna sommar som liksom bara försvann i alla regnskurar och tidens ständiga ström. Framåt. På väg, någonstans, all världens väg. Så är det.

Och jag sitter i mitt mörker, det som fortfarande är så varmt att andra sitter ute. När jag bodde hos mina föräldrar gick man ganska tidigt till sängs, när jag flyttade hemifrån hösten när jag var sjutton var plötsligt tiden min egen. Tidiga morgnar blev det ändå tills sonen slutade gymnasiet. Men där, i rummet jag bodde som sjuttonåring, upptäckte jag känslan av att sitta uppe i de sena egna timmarna, när dagens ljud tystnat, innesluten i en egen tid. Ensam. Och ändå inte. Och här är dagen komplett, maken och jag sjöng dagens sista bön, completoriet, nyss. Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid. Och jag sitter i väntan mellan den sista kvällen och den nya morgonen, den som kommer. Väntan och förväntan.

Min själ väntar efter Herren, som väktarna efter morgonen, ja mer än väktarna efter morgonen.