söndag, 12 augusti, 2012


låg rätt tung över omgivningen förut i kväll. Grannarna på andra sidan innergården grillade. Nu sitter dom med musiken på, prat och skratt. Jag trodde kanske att dom skulle slutat lite tidigare, men för all del.

Och jag hör svagt sonens röst inifrån hans rum. Två kvällar kvar denna sommar som liksom bara försvann i alla regnskurar och tidens ständiga ström. Framåt. På väg, någonstans, all världens väg. Så är det.

Och jag sitter i mitt mörker, det som fortfarande är så varmt att andra sitter ute. När jag bodde hos mina föräldrar gick man ganska tidigt till sängs, när jag flyttade hemifrån hösten när jag var sjutton var plötsligt tiden min egen. Tidiga morgnar blev det ändå tills sonen slutade gymnasiet. Men där, i rummet jag bodde som sjuttonåring, upptäckte jag känslan av att sitta uppe i de sena egna timmarna, när dagens ljud tystnat, innesluten i en egen tid. Ensam. Och ändå inte. Och här är dagen komplett, maken och jag sjöng dagens sista bön, completoriet, nyss. Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid. Och jag sitter i väntan mellan den sista kvällen och den nya morgonen, den som kommer. Väntan och förväntan.

Min själ väntar efter Herren, som väktarna efter morgonen, ja mer än väktarna efter morgonen.

– men det var en fin morgon, så där att det är avkopplande och soligt på uteplatsen. Och när tidningen inte kommer i dörren, så får man gå ner till brevfacket och hämta. Grannarna under satt ute och åt frukost och deras lurviga lilla hund tyckte det var en personlig förolämpning att någon gick i trapporna, men han är hyfsat väluppfostrad och låg kvar, men ett par små skall blev det. Det kan jag ta.

Och närmaste kyrkan blev det i dag, min konfirmationssöndag, tionde efter Trefaldighet. Fast det året var det 22 augusti. Sen blev jag så okoncentrerad att jag höll på att glömma middagen, men potatisen kom in i ugnen i tid och svampsåsen – med balsamvinäger, soja, salvia och creme fraiche – väckte jubel runt bordet. Och Yngste uttalade en längtan efter kantareller, så för all del, på tisdag köper jag på torget och gör frittata till kvällen. Jag är inte omöjlig. Fast när jag var barn skulle det plockas svamp i det oändliga. Och lingon. Svamp gillar jag, men lingon går bort. Mammas murkelsås till torsk är ett matminne med strålglans. Undrar vagt om mina barn kommer att minnas nånting, kanske lasagne, det är jag bra på.

Och en vän jag inte pratar så ofta med ringde, lite lätt klagande över att vi inte hunnit prata veckan vi var på samma ställe. Och jag kunde inte säga som det var, att jag hade duckat för att jag inte orkade. Men nu samlade jag ihop mig och det var trevligt att talas vid på telefon. Tankar och information. Vänlighet.