– det finns många ord som inte betyder så mycket. Men i går satt jag hos kuratorn, samtalspartnern, som försöker få mig att tänka lite utanför dom invanda cirklarna. Och hon spände blicken i mig och frågade vad jag gjort för mig själv då? Och nu är det inte så att jag är en särskilt ädel och självuppoffrande typ, jag är rätt ordinär, men just nu (dvs sen snart åtta år) har makens behov prioriterats över mina. Jag vet uppriktigt inte ens vad jag har för behov. Det där att vilja veta att sömnen bara beror på mig själv, eller att kunna resa nånstans, eller gå i den hastighet jag själv bestämmer, att bara ta mat på den egna tallriken när vi är borta, att slippa fundera över mediciner  – allt det där känns ganska futtigt. Mitt liv är uppbyggt av en massa detaljer som jag ska hålla koll på, var och en plättlätt, tillsammans en helt annan bild. För mig åtminstone. Andra skulle kanske klara det bättre, men det hjälper ju inte mig. Jag har hela tiden dåligt samvete för att jag inte kan, orkar, förmår göra mer.

Och så finns det kravet att jag ska ta hand om mig, göra roliga saker bara för mig själv (jag vet att hon inte menar så, men andra har synpunkter, oombedda), se till att jag orkar mer. Jo tack. Jag löser inte det här särskilt bra. Jag tar hand om maken för att han behöver det. Det syns. På mig syns det inte. Om man inte tittar, och varför skulle nån göra det? Jag vet inte hur många gånger jag svarat på frågan – ‘hur är det med maken?’ – och inte särskilt många (för att uttrycka sig milt) har fantasi nog att fråga hur jag mår. Och när / om nån gör det svarar jag förstås att det går fint. Det är enklast så. Men ekvationen går inte ut, jag hittar inte svaret.