lördag, 11 augusti, 2012


oväntade besöket råkade springa på en annan gemensam vän och berättade om hur det var hos oss, ur deras synvinkel. Och självklart var dom betagna av maken, han har ofta den effekten på dom som träffar honom. Och jag är glad för det, jag ser också alla hans goda, fantastiska sidor, hans humor och värme, hans förmåga att få människor att känna sig sedda, hans uppriktiga förmåga att intressera sig för andra.

Allt det finns där. Om nu någon undrar. Men det är inte riktigt hela paketet, det är inte hela min vardag. Men han är fantastisk. Jag vet.

– det finns många ord som inte betyder så mycket. Men i går satt jag hos kuratorn, samtalspartnern, som försöker få mig att tänka lite utanför dom invanda cirklarna. Och hon spände blicken i mig och frågade vad jag gjort för mig själv då? Och nu är det inte så att jag är en särskilt ädel och självuppoffrande typ, jag är rätt ordinär, men just nu (dvs sen snart åtta år) har makens behov prioriterats över mina. Jag vet uppriktigt inte ens vad jag har för behov. Det där att vilja veta att sömnen bara beror på mig själv, eller att kunna resa nånstans, eller gå i den hastighet jag själv bestämmer, att bara ta mat på den egna tallriken när vi är borta, att slippa fundera över mediciner  – allt det där känns ganska futtigt. Mitt liv är uppbyggt av en massa detaljer som jag ska hålla koll på, var och en plättlätt, tillsammans en helt annan bild. För mig åtminstone. Andra skulle kanske klara det bättre, men det hjälper ju inte mig. Jag har hela tiden dåligt samvete för att jag inte kan, orkar, förmår göra mer.

Och så finns det kravet att jag ska ta hand om mig, göra roliga saker bara för mig själv (jag vet att hon inte menar så, men andra har synpunkter, oombedda), se till att jag orkar mer. Jo tack. Jag löser inte det här särskilt bra. Jag tar hand om maken för att han behöver det. Det syns. På mig syns det inte. Om man inte tittar, och varför skulle nån göra det? Jag vet inte hur många gånger jag svarat på frågan – ‘hur är det med maken?’ – och inte särskilt många (för att uttrycka sig milt) har fantasi nog att fråga hur jag mår. Och när / om nån gör det svarar jag förstås att det går fint. Det är enklast så. Men ekvationen går inte ut, jag hittar inte svaret.

ska jag gå och köpa på torget. Och tomater. Sen blir det lasagne, det känns så onödigt att laga till två personer (jag vet, man kan frysa in) så jag passar på sista lördagen vi är tre. Onsdag kväll åker sonen.

Solen skiner, i morse tog jag tidningarna och satte mig på uteplatsen som ligger i öster. Att kunna sitta ute och läsa en stund är en gåva. Och trots ett inre motstånd plockade jag fram symaskinen, som jag fortfarande ser som alldeles ny, så ny att den gör mig lite osäker. Bara det högteknologiska sättet att trä nålen gör mig nervös, men det gick på första försöket. Och jag fick upp undertråden också, så jag kunde laga sonens träningsbrallor. Att besegra tingens terror.

Och i går kväll satt jag på sängkanten och funderade över att min mamma lärde mig att varje kväll ska man smörja in händerna och armbågarna med kräm. Så det gör jag. För min ålder har jag förmodligen extremt mjuka armbågar. Men jag undrar om hon inte skulle lärt mig att vässa dom i stället. Å andra sidan lyckades hon inte mjukgöra tungan för mig.