– som visserligen, tekniskt sett är över om en minut, men ändå. Maken var uppe och rasslade tjugo i fem, det var inte så kul, men så kan det bli. Och jag lyckades somna om.

Sen kom Äldstes lilla familj för att hämta Yngste för ett umgängesdygn i deras lilla stuga och lilla minsta är så betagande. Hon höll sig försiktigt i stora bordet och gick en vända runt det, och släppte det trygga taget och gick över golvet också. Och glad över livet, alldeles tydligt.

Sen lyckades jag, trots lite velande, koka ihop en god risotto. Och så småningom sova på soffan. Och vakna i lagom tid för att åka till kyrkan i skogen med märken efter fingrarna fortfarande på kinden efter sömnen, men det jämnade väl ut sig. Och jag är mycket tacksam över att få gå i en stilla gudstjänst, prästen och jag läste psaltarpsalmer växelvis, han läste mässan och jag svaren och vi delade Herrens närvaro, vi behövde inte vara känslomässiga, klart och avskalat.

Och eftersom vi varit så raska hann jag till maxi också, snabbtur efter sallad och tomater, och där var jag så snabb att scanningbetalningen inte hann med mig, så jag fick dra kortet fyra gånger innan maskinen fattade att jag menade allvar. Och så en ask blåbär till mig och maken.

Och när jag sitter i telefon – jag vet att man sitter bredvid och inte i, men jag säger så – ringde det på dörren och jag utgick från att det var försäljare eller Jehovas, Bästa grannen var bortrest, men minsann – där stod två helt oväntade rara människor långt bort ifrån! Så dom kom in och pratade en stund med oss, innan dom gick hem till sitt hotell igen.

Och när jag tittade i datorn hade jag fått ett oväntat och roligt mail av någon jag uppskattar mycket.

Nästan ingenting av det här hade jag kunnat föreställa mig i morse.