fredag, 10 augusti, 2012


Det känns lite skämmigt. Och samtidigt är jag stolt över det. Faktiskt. Jag sträcker lite på mig. Det här med vikten. Det har varit lite trassligt att hantera dom senaste åren. Jag har ju en tendens att dammsuga skåpen efter något rimligt ätbart när rastlösheten slår till. För dom flesta av oss betyder det viktuppgång, lite i taget så där, och plötsligt har det ena hektot lagts till det andra.

Sen drygt en månad har jag nu tagit mig ner till vad jag själv ser som en bra nivå. Vågen börjar på fem. Lite magiskt med 59 komma nånting och inte 60 nånting.

Och siffror jag kom i håg i dag – kl 11. Till kuratorn. Och jag kom ihåg det redan fem i tio, så jag hann cykla till fiskbilen innan och köpa en bit varmrökt lax och en burk – för att glädja maken – skagenröra. Dessutom hade willys extrapris på blåbärsyoughurten jag unnar mig varje dag halv fem. Och nu är jag så trött i huvudet att jag tror att det är alldeles lagom att koka ett par potatisar. En till mig, två till maken. Vi pratade om det, kuratorn och jag, känslan när det plötsligt bara tar slut, när det nästan inte går att andas ens längre. Och hur jag då gör ett hastigt överslag över vad jag tänkt göra egentligen, och vad som måste strykas från listan. Vi får se hur det går med limpbaket om en timme.

Men just därför gläder det mig att jag lyckas med nånting.

– som visserligen, tekniskt sett är över om en minut, men ändå. Maken var uppe och rasslade tjugo i fem, det var inte så kul, men så kan det bli. Och jag lyckades somna om.

Sen kom Äldstes lilla familj för att hämta Yngste för ett umgängesdygn i deras lilla stuga och lilla minsta är så betagande. Hon höll sig försiktigt i stora bordet och gick en vända runt det, och släppte det trygga taget och gick över golvet också. Och glad över livet, alldeles tydligt.

Sen lyckades jag, trots lite velande, koka ihop en god risotto. Och så småningom sova på soffan. Och vakna i lagom tid för att åka till kyrkan i skogen med märken efter fingrarna fortfarande på kinden efter sömnen, men det jämnade väl ut sig. Och jag är mycket tacksam över att få gå i en stilla gudstjänst, prästen och jag läste psaltarpsalmer växelvis, han läste mässan och jag svaren och vi delade Herrens närvaro, vi behövde inte vara känslomässiga, klart och avskalat.

Och eftersom vi varit så raska hann jag till maxi också, snabbtur efter sallad och tomater, och där var jag så snabb att scanningbetalningen inte hann med mig, så jag fick dra kortet fyra gånger innan maskinen fattade att jag menade allvar. Och så en ask blåbär till mig och maken.

Och när jag sitter i telefon – jag vet att man sitter bredvid och inte i, men jag säger så – ringde det på dörren och jag utgick från att det var försäljare eller Jehovas, Bästa grannen var bortrest, men minsann – där stod två helt oväntade rara människor långt bort ifrån! Så dom kom in och pratade en stund med oss, innan dom gick hem till sitt hotell igen.

Och när jag tittade i datorn hade jag fått ett oväntat och roligt mail av någon jag uppskattar mycket.

Nästan ingenting av det här hade jag kunnat föreställa mig i morse.