– typ. Jag vaknade efter en dryg timmes sömn vid halv sex här på kvällen. Maken gick uppför trappan för att vila lite. Och jag vacklade ut på uteplatsen. Jag är lite skör när jag vaknar, det tar en stund innan jag hittar rätt medvetandenivå. Om jag nu gör det. Då blir det lite knepigt när minsta lilla grannflickan, ca tre år och hur söt som helst, ser ut som tändstickspojken i flickskepnad, kommer traskande och ställer sig två meter från mig och tittar mycket skeptiskt samtidigt som hon äter banan. Man passerar alltså ‘min’ uteplats när man ska till hissen och hon väntade på sin äldsta syster och bestämde sig för att göra det samtidigt som hon stirrade på mig. Och man kan inte säga ‘schas’, man kan inte det.

Och var går gränsen för ens personliga sfär? Jag funderade över det i morse också, när jag satt med nedböjt huvud och blundade i väntan på att morgonbönen i kyrkan skulle börja. Behöver verkligen någon, som jag inte alls är nära, klappa mig på axeln då? Det behövs inte för mig, det kan jag säga. Förmodligen tycker hon lite synd om mig och har dels hört om den barmhärtige samariern, att man inte ska gå förbi den nödlidande, och dels så kombineras det med det här som sägs i ny och nedan, att om man inte har nånting man kan komma på att säga, så ska man krama. Men alla har inte nådegåvan att krama bra. Eller – för den delen – att ta emot kramar av alla möjliga.