måndag, 6 augusti, 2012


mellan vad som är uthärdligt och vad som inte är. En dag står vi där. Många dagar rentav. Och jag pratade med Äldsta väninnan i kväll. I morgon lämnar dom sommarhuset och åker norrut igen. På onsdag ska mannen genomgå en stor undersökning där han ska få besked om vilken prognos läkarna nu kan ge honom.

Och hon sa – ‘jag kan inte prata om det, då börjar jag gråta, och då kan jag inte sluta. Och det går inte nu.’ Och hon hade för ett par veckor sedan varit med på systerdotterns konfirmation, där hon och mannen träffades en gång. Hon hade gått runt och så påtagligt känt att tiden bara runnit och vart har den tagit vägen? Det hade gjort ont. Och jag som gick igenom rummen där ett par veckor innan maken insjuknade sa – ‘ja, jag tror aldrig att jag åker dit mer’.

Och jag går förbi den alldeles nya bilden vi fick i dag av lilla minsta och jag hoppas att hon får ett gott och långt liv, med allt som hör till. Smärtan och glädjen, kärleken och sorgen. Mycket kärlek. Jag kan bara be och hoppas.

har jag. Fel skor. Men det är det värt. När jag stod och stekte falukorven ringde Äldste och bjöd ut oss på kaffe till deras stuga.

Lilla minsta har i all stillhet börjat traska runt, så där tio steg i taget. Hon ser obeskrivligt målmedveten ut och kan byta riktning och trivs tydligt med sina nya perspektiv. Nästa vecka är hon elva månader. Och hon satt i sin stol vid bordet och staplade klossar och slängde i golvet och skrattade över hur härligt livet är.

Sen åkte maken och sönerna på en liten utflykt i omgivningarna. Maken har ju cyklat på alla vägar som finns där tillsammans med sin mormor, alla släktingar som bott och bor i närheten. Och under tiden gick svärdottern och jag en liten promenad med vagnen, så att minsta skulle somna lite i det lätta duggregnet. Där kom mitt skoskav.  Och vi mötte en av alla släktingarna som var ute och promenerade med sina jakthundar.

Äldste skulle i kväll i väg tillsammans med hundmannen och jaga vildsvin. Lycka till säger jag. Och maken var mycket lycklig över dagen i ett av alla dessa hus som han gått i sen han själv över huvud taget kunnat gå.

klarade jag mig från regnet. Jag ställde in cykeln lagom när dropparna började falla. En tur till biblioteket – att vidga sina vyer, allt från ökenfäderna till Eva Braun. Och en bok om sanningssägare, enligt baksidestexten om vad som händer när man säger att kejsaren är naken och dom andra fortsätter att säga att kläderna passar fint.

Och så falukorv på coop.

Och en tacksam känsla efter ett telefonsamtal, jag andades in och slog numret. Och jag tror att vi förstod varann, ingen självklarhet, men det blev en lättnad.

En alldeles ny dag att ta hand om, en märkvärdighet i sig. Inget säger att den blir en alldeles skimrande pärla på tråden, men alla dagar står inte ut i minnet. Men stunder av glädje finns, mitt i allt.