söndag, 5 augusti, 2012


skulle man ju också kunna göra. Jag ärvde en mattfranskammare av min mormor. Det säger en del av hur min mormor var. Mindre om hurdan jag är, tror jag.

Men just nu gör jag inte det. Jag funderar på min inställning till auktoriteter. Den har trasslat till livet då och då, kan man säga. Och jag har nog mediterat om det förut, det är ett ständigt pågående tjatande i mitt inre. En sån där del som inte låter sig göras om hur som helst. Auktoritet kommer inte automatiskt för den som umgås med mig. Man kan vara vald till ledande position eller utsedd på annat vis, men automatiken uteblir för min del, det ska finnas substans också.

Och relativt nyligen tvingades jag fundera igen över hur olika vi är. För en del är det självklart att ta sig plats. Och gärna det, jag kan sitta och lyssna och tänka fritt under tiden. Jo då. Men det blir lite mer komplicerat om det är någon som sagt att det skulle finnas nån sorts konkurrens oss emellan. Jag är inte i den branschen, det jag tycker säger jag, oavsett vad andra tycker är lämpligt, och jag tävlar inte. Faktiskt inte. Jag är för gammal för det. Och sitter rätt stadigt på min plats. Då blir det svårt att hamna mitt emot någon med en mycket mer respektfull inställning till auktoritet, som ständigt vill vara till lags, som har mycket andra behov av bekräftelse än jag. För all del, jag tycker det är trevligt om jag blir omtyckt, men jag har numer en skeptisk inställning till möjligheten. Det finns en frihet i det också – om man har fått veta allt om sin uselhet, så vet man vad man har och vem man är.

Och det blev förvånande smärtsamt att se hur duktighetsmekanismerna slår till. Det självklara i vem som är bra, vem som har och får förtroende. Samtidigt som det kan talas vackra ord om ömsesidighet. Och jag kunde nästan inte andas.

Kanske skulle jag ta fram mormors mattfranskammare ändå. Fast mina mattfransar är flätade, så den passar kanske ändå inte. Har jag sagt att jag är en fyrkantig plugg i ett runt hål? Tänkte väl det.

Maken tittar, som nästan alla söndagar, på ‘vem vet mest?’. Och ropar svaren högt, och där underlättar det dom program han sett redan i veckan. Inte alla, men några.

Och själv är jag nöjd över att vi ätit lunch och att en av alla dessa limpdegar står och jäser. Så vi kommer att somna mätta. Eller så mätta vi nu behöver vara i detta överflöd. Och dagen har flutit på från den tidiga morgonen, när maken skulle till badrummet och sen, förstås, säger – ‘ska jag gå upp nu?’. Nej och åter nej. Inte just den här morgonen, varför ändra ett vinnande koncept? Har jag nu gått upp först alla andra morgnar, hela vårt gemensamma liv, så fortsätter vi så.

Häromkvällen hade vi en liten diskussion, förstås. Jag hade sms:at lite med Hosanna och maken hade hört signalerna och undrade vad som hade hänt. Inget särskilt, sa jag. Men han var inte nöjd med det – ‘jag måste ju vara informerad’, som han sa. Sällan. Men han anser sig ha en total skyldighet att informera svärmor om allt – inte just Hosanna då, men han visste ju inte att det var hon – men om vad våra barn ev har för sig. Och jag fräste – nej, det behöver du inte alls, dels behöver du inte veta alla kommunikationer jag har, dels behöver du inte informera din mamma. Hon kan ringa våra barn själv, och hon pratar väldigt ofta med dom. Det får räcka så. Men maken hävdar att han har ett ansvar. Och jag håller inte med. Så där kan vi hålla på en lång stund. Våra kontrollbehov ser olika ut.