fredag, 3 augusti, 2012


kändes det som när stackars nätet på något sätt gav upp förut. Men nu känns det bra igen. Jag startade om datorn helt enkelt. Och det känns bra att solen sken in från väster i köket när vi drack kvällsté. Det försöker jag komma ihåg i november.

Och det känns bra att kunna gå ut på uteplatsen barfota och mattan som ligger där är varm under fötterna. Och jag försökte tycka att det kändes bra att grannarna på andra sidan gräsgården mitt i vårt kvarter satt ute och åt en – troligen – god middag med rätt hög musik till. Lite urbant så där. Men det var himla skönt när dom stängde av musiken, det måste jag medge.

Och jag blev glad att Äldste ringde inför deras semester och berättade att lilla minsta nu går så där tio steg i taget innan hon sätter sig. På väg i världen. Och jag hoppas att vi kan äta middag tillsammans innan Yngste – snart! – åker härifrån igen.

blev jag nyss. När vi var borta hände sig att vid ett tillfälle stod maken och pratade med en man, som erbjöd sig att skicka en bok. När jag kom fram var det fråga om vår adress och jag lämnade den tjänstvilligt. Nu har eländet kommit. Egen utgivning, förstås. A4 format, uselt typsnitt, extremt dåligt korrekturläst, ganska ointressant för maken. Och en räkning på 200 spänn. Jag kallar det för stöld. Honom ska vi se upp med i fortsättningen, den saken är klar.

Men annars har jag varit vid fiskbilen, direkt från Göteborg. Laxbakelser köpte jag. Och fantastiska saker hade dom bakom disken, jag kommer att återkomma. Kön var dessutom trevlig, jag stod bakom en kvinna jag inte träffat på länge. Jag var hennes chef när hennes första man dog, och jag minns fortfarande när hon träffade den nuvarande, hur strålande lyckliga dom såg ut. Och nu stod han snett bakom kön med vagnen och såg rätt lycklig ut fortfarande.

Fast maken tittade på laxbakelserna när jag kom hem och undrade om det var förrätt.