onsdag, 1 augusti, 2012


ska Yngste vara när Tvåan och familjen åker till Liseberg och Universeum. Och jag hoppas alla inblandade får bra dagar. Dom bestämde sig i dag och Yngste tog tåget till Tvåan. Vi hade diskuterat det vid maten och han sa ordentligt till innan han gick ner till tåget, kramade om maken.

Och sen blev det dags för kvällstét och maken tittade och sa – ‘är Yngste ute så han inte ska ha någonting?’. Det hade glidit bort ur närminnet. Och visst vet jag att hans minne är lite förvånande, men det känns ändå sorgligt. Och ingenting kan jag göra, bara försöka andas in en extra gång. Detaljer som stressar mig. Balansgången mellan tjat och uppgivenhet.

Aldrig kan jag räkna ut i förväg vad som fastnar och vad som inte. Sorg.

Mycket långsamt. Jag har vattnat blommorna, plockat av alla vissna petunior – lätt äckligt kladdigt – röjt på inglasade balkongen, flyttat upp citronträdet på en pall och dammsugit mattan där, tittat mig omkring efter mer oreda att röja.

Kanske rentav flytta resväskan till vinden? Den har ju bara stått här en vecka. Och jag börjar rentav undra om jag skulle sortera alla papper som kunde sättas in pärmar. Någon dag kan det bli.

Och jag tänker med stor tacksamhet på en av morgonens böner den här månaden – Gud, du som har sådan omsorg om var och en av oss, som frågade du bara efter honom ensam, och sådan omsorg om alla, som vore de blott en enda…mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i dig.

För somliga kommer ro och frid enklare, som det förefaller. Vi andra får vila korta stunder i hoppet. Andas.

ska inte föraktas. Tvärtom. På apoteket var ingen kö – har aldrig hänt förr – och jag hamnade hos den mest servicesinnade och kompetenta av damerna och hon kunde lägga undan tabletterna. Ett litet halleluja är på sin plats.

Och sen behövdes det värmeljus från Willys. Jo, jag har gjort en liten marknadsundersökning, och dom har en sort som brinner sex timmar – och det gör dom faktiskt – och då tänder jag ett sånt i lampan med blått glas vid ikonerna när jag läser vesper och då brinner det hela kvällen. Det är för mig en påminnelse om att någonstans finns det alltid någon som ber i mörkret.

Men sen blev det lite knepigare. Jag fick svar från den rara och servicesinnade kvinnan där jag lämnade timrapporten. Och då visade det sig, eftersom jag var lite förvånad i juni att ingen semesterersättning kom, att ingen lär komma heller. För man får ingen semesterersättning förrän man tar ut semester. På mina ynka enkla timmar i den situation jag har. Så ingen semester är möjlig – ingen semesterersättning. Nä. Och med den situation jag har, inte särskilt överbetald s a s, så betydde den ganska lilla summan dock en liten extra marginal, någon extra möjlighet.
Men det är klart att jag inte passar in i några ramar. Fast lite ledsen blev jag.

– den här som ständigt hänger över mig vid månadsskiftet. Jo då, jag fyllde i och signerade och maken skrev under ena lappen och jag stoppade i kuvertet med namn på handläggaren och cyklade i väg. Och där fanns inte just det namnet på det fack jag brukar stoppa i, men dörren bredvid var öppen så jag antastade kvinnan bakom skrivbordet. Jag var inte riktigt säker på om hon var min kuvertkvinna, men jag uttryckte mig så luddigt att det inte skulle märkas. Men nä, hon var på semester två veckor och hon som nu satt där blev lite ställd över just mitt kuvert. Möjligen skulle det till en nyskapad avdelning eller också nån helt annan stans. Hon ringde och fick inget besked. Men hon ska höra av sig och dessutom skicka just dom här pappren till rätt ställe, mycket trevlig och servicesinnad, och hon var förmodligen den sista i detta liv som sagt i telefon – ‘ja, jag har en tjej här’ och menat mig. Hm. Men det är så att jag känner när jag står där att jag kanske inte har rätt till några pengar alls, hela situationen är pressad för mig. Och när jag sa mitt namn, tittade hon och sa ‘ ja ha, det är – och så makens förnamn’. Att bo på en liten plats. Och jag tänker snabbt – ja, hon kan ha träffat maken i många olika sammanhang, då, när han var frisk och irrationellt nog gör det ont, en hastig smärta mitt i magen.

Och sen orkade jag inte gå till apoteket och ta en liten diskussion om service med dom. Makens ena medicin var lite mot slutet och jag upptäckte att just den var slut på receptlistan, så jag ringde till v-centralen för förnyelse. Och det tar ju minst en vecka. Och sen kan mycket väl medicinen vara slut när jag kommer till apoteket och då tar det en vecka till, så jag tänkte försöka vara smidig och gå dit och be att den ska finnas inne nästa vecka även om jag just i dag inte har ett gällande recept på dessa piller som han ätit dagligen i sju års tid. Och ja, det är kanske klumpigt av mig att inte ha fjorton dagars framförhållning, men jag har inte det alltid. I eftermiddag ska jag försöka.