ser jag utanför mitt fönster nu. Dom började förstås att lysa ännu klarare när jag tagit bilden, men lite får ni väl anstränga er.
Och ja, det är utsikten från mitt fönster vid datorn.
Annars tycker jag allt att det kunde sluta regna alla dessa skurar. Det åskade också i förmiddags och i går blev det något trassel med tv:n och vi kanalsökte febrilt utan resultat, maken och jag, men det var ett mycket större fel förmodligen beroende på åskan i går. Och den tunga luften gör det lite tungt i huvudet också. Men jag ska snart sätta grahamslimpor i ugnen och cookiesarna blev klara förut. Någon tyckte att det bakas (för?) ofta här, men delvis beror det på vanans makt. Nästan alltid har jag bakat matbröd, antagligen skulle limporna räcka runt ekvatorn eller så sammanlagt. Jag tycker helt enkelt att det blir godare – och billigare – så. Och Yngste blir inte kvar här så länge, så lite extra cookiesar kan jag väl röra ihop då.
Jag kan inte riktigt förstå hur det kan vara augusti i morgon.
Tigerliljan's Weblog 
juli 31, 2012 at 11:48 e m
Augusti morgon! det känns mera som oktober!! Av kylan att döma. Här är sååå KALLT!
augusti 1, 2012 at 10:08 f m
Stackars du! Det var svalt här i natt också, men nu skiner solen. Före nästa skur, som kommer att inträffa när jag tar tag i cykeln.
juli 31, 2012 at 11:55 e m
Vanans makt är stor, jag handlar fortfarande som om alla bodde hemma 🙂
Under dagen har jag tänkt flera gånger på dina ord om att inte bli saknad. Det är inte så! Så många som skulle bli förkrossade om du inte fanns, jag bl.a.. Fast det är svårt att skriva sådant så att det inte låter patetiskt… men ändå, ville säga det.
Funderar på om jag borde börja baka bröd igen, gårdsbageriet har skämt bort mig sista tiden och dessförinnan charmades jag helt av ett väldigt litet stenugnsbageri i stan, så mycket att vi numera pratar om allt mellan himmel och jord när jag tittar in där (vilket jag känner att jag måste lite då och då i ren glädje). Men ändå, kanske jag skulle baka eget igen, du inspirerar.
Och jag är ledsen och irriterad på mig själv för att jag tappade lilla jackan. Fortfarande.
augusti 1, 2012 at 10:17 f m
Nej, patetisk vill man inte bli eller vara. Men ibland snubblar jag nära gränsen, utmattning har det resultatet. Tror jag. Och med din och min anonyma relation är det ju så att den betyder oändligt mycket för mig, ofta tänker jag på dig och på något konstigt sätt blir ofta det du skriver en sorts spegelbild av något jag funderar på som jag tror att jag är ensam om. Märkligt är det. Och då känner jag mig starkare.
Bröd är varenda gång en sorts mirakel för mig, jag minns fortfarande mina första bakade limpor, in i ugnen som två bleka tunna degrullar och så var plötsligt hela ugnen (en väldigt liten ugn i studentlägenhet) fylld av bröd och doften sen!
Och vet du – här funderar jag på var makens mörkblå linnekavaj och min egen dyraste vita spetsblus har tagit vägen. Borta. Kanske i samma svarta hål som din jacka?