med att på i ett litet samhälle, tänkte jag i morse vid åtta, när jag cyklade förbi kondiset och köpte en nybakad längd att ha till fika sen. Att det ordnar sig, även om jag inte längre har frysen fylld av egenproducerade ätbara saker.

Och sen greps jag lite av hysteri och tömde soporna och kompostpåsen och tidningarna (äldsta från 9 juni, en rejäl hög som vanligt), för vem vet – kommer folk och fikar kanske dom tittar på kompostpåsen också. Nej, knappast. Jag kan inse det. Liksom jag egentligen kan fatta att vet man exakt hur långt det är till oss, och exakt vad man kan vänta sig här, så åker man hit för att man vill, för att vi är vänner, för att det är en glädje att ses.
Och när jag kommer vacklande gången fram med mina sopor blir jag anropad av en bekymrad ung man, som undrar  ‘do I do something wrong with the key?’, – han kom inte in i sin nya lägenhet där han stod med väskor och bagage. Men jag lyckades inte heller, men han fick tag på ett proffs senare.

Och just nu surrar mikron i evighetsprojektet värma-en-fryst-bit-lasagne. Snart är det lunch och jag behöver bara skiva tomat och hälla upp lite sallad. Och sen ta en överbliven bit av längden från fikat. Och sen somna i soffan.