blev utmattad, tydligen. Under em fick vi en gäst, som stannade rätt länge och pratade rätt mycket, rolig och mycket speciell person. Och sen slocknade jag i soffan, som vilken rottweiler som helst. Och jag vaknade en bit in i åskvädret. Sommarens värsta hagelby utan konkurrens. Och jag vacklade upp och kollade så att det inte regnat in genom balkongdörren, men vindriktningen hade varit med oss.

Det är konstigt, det här med tröttheten. Nu känns det som om den bara rullar i vågor över mig. Och jag står här, lätt hjälplös, som när man står ute i havet och känner bränningarna gunga kroppen. Och faktiskt, alla blandade känslor som förra veckan innebar, men nu är det över. På ett sätt är det väldigt mycket över. Jag vet inte hur mycket jag orkar nästa år, hur mycket maken orkar. Och jag undrar om jag är en belastning. Allvarligt. Det finns så många som är så duktiga, det är så lätt att bara låta blicken glida förbi den som inte bidrar på önskat sätt. Och jag vet att det inte gäller alla jag möter, inte alls, många är varma och fina. Men inte skulle jag vara saknad.

Och just nu har jag ingenting som lyfter blicken lite mot horisonten. Av naturliga skäl, vi är begränsade i våra möjligheter. Tillsammans. Maken och jag. Och gårdagen är också borta. Jag tittade nyss på bilderna, dom som inte är dom tre nedanför. Och när jag såg äldste svärsonen första gången var han ett par dagar och jag var lika gammal som Yngste är nu.