Den vardag som inte längre finns, speglas naturligtvis också en sån här ovanlig dag, tänker jag. Den grund som finns, där långt borta i tiden.

Vi startade ganska tidigt maken och jag, och fem minuter innan vi skulle åka gav min mage bara upp, dvs inte magsjuka eller så, utan bara stress och ledsnad och paniken var rätt nära. Men – förstås – jag samlade ihop mig och alla prylar som skulle med och vi for till skära kyrkan, där vi sen förra gången fått veta hur maken mest praktiskt ska ta sig in. Det naturliga för mig är inte att köra runt med bilen på smala asfalterade kyrkogårdsgångar bredvid själva kyrkan, men är det så man gör, så visst kan jag. Och det fungerade utmärkt.

Fast sen skulle maken göra sin insats och frågade tjänstgörande prästen och en liten kvinna bredvid hur man enklast kom ut till större vägen. Och dom var inte överens och kunde inte förklara, så förvirringen var total för både dom och maken. Jag, som skulle köra, hade åkt där förr och trodde mig om att kunna hitta och det gjorde jag också.

Och när vi kom fram satt födelsedagsfirande svärsönerna båda på minsta husets tak och lade sista takpappen, som äldste svärsonen och Yngste slitit med flera dar, men nu är det klart. Den hade börjat läcka för ett par veckor sen.
Och alla mina fyra barn. Och fem barnbarn. Yngste dottersonen kom springande först och kramades, han är så otroligt ömsint, han är sex år nyss fyllda – lite senare satt han med maken och frågade honom varför han hade fått en så dum blodpropp i huvudet och maken sa – ‘det vet ingen, inte ens doktorn’. Och äldsta dotterdottern berättade stolt om sin baddare, och till sin pappa sa hon att nästa sommar kunde hon kanske sova över hos mormor och morfar. Lilla hon. Och hennes treåriga lillasyster hade en otrolig klänning, vit taft med rosa rosor och ett rosa sidenskärp och förklarade att det var en partyklänning. Allra minsta, snart ett år, stod och höll sig i allt som kom i hennes väg och log vackert med alla sina fem tänder. Jag fick hålla henne en stund, den lilla – nå ja, ganska bastanta – kroppen med mjuka armar och ben och håret som lockar sig i nacken. Oändlig tacksamhet. Och Vinterbarnet, äldst i skaran, som absolut ville säga hej då till morfar (som vilade lite då) när dom skulle åka hem, och som kramade honom så innerligt.
Och mina barn – min tacksamhet är stor. Mycket stor. Hjärtat värker.

Och vi packade in oss i bilen hemåt över slätterna. På vänster sida ser jag två hundar på en åker och bromsar omedelbart, och dom kastar sig förstås upp på vägen och springer på var sin sida om vår bil, den ena en mörk och vacker schäfer och den andra en rejält stor brun. Jag hoppas deras liv fortsätter länge än och dom hittat sin ägare.

Och nu vet jag faktiskt inte vad jag har att se fram emot. Jag vet inte det. Sovmorgon i morgon kanske. Om det går.