lördag, 28 juli, 2012


har lite otur med en sak. Familjen hon gift in sig i har nästan alla födelsedag samma vecka. Svärfadern, svärmodern, en kusin till hennes barn, hennes egen äldsta, ett av mina andra barnbarn och så båda mina svärsöner. Och så Äldsta sist, på onsdag i år. Och när det är dags för hennes tårta vill alla bara spy. Min döde älskade pappa skulle f ö fyllt på måndag.

Och jag tänkte att det är väl läge att ge henne en av min mammas ringar, inget märkvärdigt med den alls, en liten caméring, som mamma alltid bar. Och Äldsta var ett mycket älskat barnbarn. Jag tog fram det krämfärgade smyckesskrinet i skinn, som jag fick av den avhållna svägerskan en gång, plockade fram ringen – så smala fingrar mamma hade – och letar upp en liten låda. Då lossnar camén från guldinfattningen. Helt osannolikt. Men jag tar med den och frågar Äldsta om hon vill att jag ska låta laga den, eller om hon vill fixa själv. Möjligen vill hon anpassa storleken också. Jag kan bara ha den på lillfingret och har aldrig använt den. Och det var aldrig min ring. Det var mammas. Rubinringen däremot, som en gång var mormors, den händer det att jag använder.

Det slutade regna. Och jag kände att det räcker kanske inte att tänka på att börja promenera, det gäller att göra det också. Ett nytt liv kanske.

Så jag tog på mig skor och strumpor och gick i väg. Värmen var bedövande, jag tror inte jag svettas så mycket utanför en bastu på väldigt länge. Och tyvärr hade Yngste lyckats ringa under tiden med diverse budskap som maken försökte komma i håg. Det gick så där. Och sen frågade han mig hur det var. Han blir lite nervös när han ska lämna meddelanden eftersom han vet att det kan hända att det blir fel.

Så hur morgondagen blir, vet jag inte riktigt. Men vi kastar oss söderut efter kyrkan, det tror jag gäller fortfarande.

Det märkliga är att jag kände mig rätt trött innan vi åkte bort, annan sorts trötthet aktiverades där – och nu hemma blir jag förvånad över att jag fortfarande känner mig sliten. Andra är så duktiga. Och man ska inte jämföra sig, nej då, men det kan ändå hända att tröttheten blir dubbelt så tung när man ser andras säkra steg.

man hinner bli på korta vägen till och från apoteket. Jag trodde jag skulle hinna borsta tänderna innan det började forsa, men icke. Sen trodde jag att regnjackan skulle hjälpa. Inte helt. Så nu har jag bytt både linne och shorts och tvättat fötterna. Men håret är torrt. Tidigt i morse när jag handlade på coop strålade solen och torget började fyllas av optimister, som skulle ha bakluckeloppis. Dom såg lite sorgsna ut nu, kan man säga. En mardröm att packa in nästan alla sina prylar, och dessutom blöta, igen.

Själv ska jag sätta mig på uteplatsen med en bok och en cigarill och känna att det är inte särskilt mycket jag just nu behöver göra. Och vi har färsk lök till köttfärssåsen. Och färsk vitlök. Och kladdkakemuffins till kaffet.