måndag, 16 juli, 2012


I morgon ska jag låna böcker igen. Och lämna tillbaka. Bara bibliotekets böcker det här gången, har jag tänkt. Och jag lämnar tillbaka en jag bara läste hundra sidor i. Jag läser för nöjes skull. Och den här skulle handla om den kollektiva glädjens historia, det tyckte jag lät lovande. Och inledningen var bra. Sen blev det lite knepigare när hon kom in på det gamla Israel, nå jag är inte gammaltestamentlig exeget, så jag tänkte att det var visserligen lite osmält stoff och inkonsekvent terminologi, men det kanske tar sig sen. Nästa kapitel skulle handla om Jesus och Dionysos, och jag har iofs inte något emot religionshistoriska paralleller, men det blev så dåligt, ytligt och okunnigt. Det verkade som om hon läst populärvetenskapliga pocketböcker och sen drog det åt ett håll hon redan bestämt sig för. Det gick inte för mig. Jag tröttnade.

Men det finns väl flera böcker. Många hyllor. Nåt ska väl passa. Läsningens glädje är viktig, att skaffa sig vidare referensramar.

en timme extra i sängen i morse. Det föreföll som om min kropp uppskattade det. Och just nu tittar jag ut på en strimma sol, nyss vräkte regnet ner. Och maken har just ett samtal med sin mor, dvs maken vrålar – ‘hör du vad jag säger?’ och det är lite osäkert. Som döttrarna brukar konstatera – ‘det går bra så länge farmor i förväg räknar ut vad man ska säga’. Så är det lite grann för många. Att gå utanför ramarna är svårt.

Men efter helgens orgier i olika mat, ostfonduen i fredags och chokladtårtan i går (plus en underbar presentpralin, en sån där man aldrig köper själv, vi har flera kvar) klev jag upp på vågen och kunde konstatera att ffg på mycket länge började siffrorna med en femma. Så kan det vara. Så just nu har jag på mig jeansen jag hade för mycket länge sen.

Ytlighet? För all del. Det finns dom som aldrig funderar över sin yta. Eller? Och jag satt en lång stund och försökte tekniskt klura det här med ip-adresser i går, eftersom det dök upp en som kommer med ojämna mellanrum, och som aldrig brukar betyda något bra, ibland rentav sorg och katastrof. Men jag fick inte riktigt till det. Och plötsligt bestämde jag mig för att strunta i det. Publish and be damned, s a s. Eller snarare – tänk vad du vill – det är inte säkert att det har med mitt liv att göra. Den som skrek åt mig – ‘du vet inte hur det är att ha en sjuk man’ har kanske inte min sorts världsbild anyhow. Lugn och frid åt alla.