måndag, 9 juli, 2012


är slut, boken alltså. Blir jag intresserad, så läser jag tills boken är klar. Och ofta, kanske för ofta, säger man slarvigt att det är osäkert var gränsen går mellan friskt och sjukt. Och på ett sätt är det sant. Jag har personligen aldrig tagit på mig en papperskorg och dunkat huvudet i golvet, men jag kan känna igen känslan, åtminstone en blek avglans. Men det är vi förmodligen många som kan. Fast det är inte ett ämne jag brukar ta upp med allmänna bekanta.

Sen är det här en skildring inifrån, kompletterad med var sitt kapitel där hans hustru sedan 39 år och hans äldste vän, i intervjuform ger sina bilder av livet med honom. Och jag tänker på en del avsnitt i Ann Heberleins böcker om den här känslan av att allt är möjligt, man är oemotståndlig på många plan. Jag har närmare till papperskorgen, helt klart.

Förmodligen ska både jag och omgivningen vara tacksam för det. Topparna är inte så höga här, en del skulle kanske betrakta landskapet som Holland snarare. Det händer att vattnet sipprar in genom murarna, och det händer också att det pillas på murarna utifrån. Eller inifrån. Där man ser en spricka kan det vara frestande att peta bort en liten sten till även om man egentligen är expert på att bygga upp.

Och nu har jag en bok om extas på bordet. Den är nog tråkigare.

gick det. Jag skulle lämna tillbaka böcker på biblioteket. Maken hade haft glädje av Det medeltida Västergötland, så jag greppade den på bordet bredvid honom och så mina böcker och cyklade i väg. Men tillbakalämningsapparaten vägrade acceptera Det medeltida Västergötland och jag stod där och drog och lyfte och drog igen. Nej. Och så när jag tittade lite närmare, irriterat, så visade det sig att maken tydligen plockat fram den ägandes Det medeltida Uppland och lagt den överst på bordet. Så den behöll jag. Och sen skulle jag förklara det hela för maken när jag kom hem, och han vägrade absolut att förstå vad jag menade – inte såg han bordet han lägger böcker på och inte hade han plockat fram D m U, möjligen i går. Mmmm.

Och på coop trasslade allas kortbetalningar, längst fram i kön stod förstås en stackars man som blev väldigt aggressiv över detta och stormade ut, ännu mer stackars kassörskan, ung sommarjobbare, väldigt rar.

Så nu sitter jag och läser Arvid Lagercrantz Mitt galna liv mellan varven. Det känns som om jag kunde skriva ett litet kapitel själv.

– inte så där översvämning, men tillräckligt för att hålla mig halvvaken en stund. Strålande sol när jag väl vaknade, nu mer blandat.

Och jag stod där som vanligt och pysslade med gröten när mobilen ringde. Ett helt obekant nummer – vilket känns nästan lite lättande bara det – och en helt främmande kvinnoröst – ‘lagar ni tv:ar?’ och mitt häpna – ‘nä, nu måste du ringt fel’. Fast det är ju ett påstående som den uppringande har svårt att ta till sig, så brukar det vara. Så jag fick argumentera en stund med henne och jag tyckte jag hade anledning, för dels har jag aldrig och kommer heller aldrig ‘laga tv:ar’ – vem gör det f ö? – och dessutom var det ett lite annorlunda nummer än mitt, som hon påstod sig ha ringt.

Och just nu har maken och Yngste en ungefär lika stringent diskussion där nere om att sonen inte jobbar i dag, dvs maken kom inte ihåg det från meddelandet om det i går, och sen ska han liksom förklara varför han inte kom ihåg och det blir påfrestande för alla. Logiken snurrar. Och sonen härsknar.

Kanske skulle jag börja laga tv:ar? Hur man nu gör det.