onsdag, 4 juli, 2012


– och jag hoppas på en stilla natt, för alla och för oss. Och jag har inte glömt, för den som bekymrar sig över min ytlighet, jag har verkligen inte glömt – ägeire ho katevdon – att i mörkret lyser ljuset. Du som det sanna ljuset är, förblir i mörkret än mig när.

Jag vet och jag lever det jag vet. På det sätt jag kan. Den som gått en bit i mina skor kan efter det gnälla.

Och jag vet också att det finns dom som ser och förstår, också i detta liv. Och snart ska jag lägga mig i sängen och försöka sova. Sömnen i soffan på dagen är tung och oftast drömlös, i sängen på natten är det ibland knepigare. Där är mitt ansvar så mycket tydligare, jag hör makens andetag. En tröst och en oro.

– men dagens citat av Jacques Werup är så lysande, så blänkande i sin svärta att korpen inte kan låta bli att dela –

Detta liv är oss irrationellt och främmande, i den meningen inte gott. Och likväl är det plötsligt gott, trots allt. Man väger det i handen, och det väger lätt: alla dessa minnen, all denna glömska. Det är ens liv, på ont och på gott, detta motsägelsefulla man fått till låns och kan anförtro åt sin dröm om världen.
H
ur orienterar man sig i denna tillvaro som sällan är vad den ser ut att vara?
V
ilsekommen i det matta ljuset om morgonen i Umeå kan jag inte låta bli att på nytt citera vad som så utsökt står formulerat i gamla OSF, Ordnings- och Säkerhetsföreskrifter för Flygvapnet: ‘Om osäkerhet uppstår huruvida dag eller natt råder, skall natt anses råda.’

En sorts trygghet som jag ska lägga på minnet – skall natt anses råda.

– jag älskar dom väldigt mycket (ja, sönerna också, det är klart). Äldsta är ca 2,5 år äldre. När dom var tonåringar var dom alltid ute var för sig, hade inte gemensamma kompisar eller öht nöjesliv.

Och numer står dom varann så nära på ett sätt som jag är så tacksam för. Deras liv är ganska olika, Tvåan har eget litet företag, hon och mannen och pojkarna och hunden bor i villa, han pendlar en bit till sitt jobb, också egen företagare. Äldsta bor med mannen och döttrarna i ganska central gammal lägenhet, dom har bott i Frankfurt a M och Basel, hon studerar nåt administativt fn och hennes man har ett välbetalt och krävande jobb. Men systrarna har så roligt med varandra och är så omtänksamma mot varandra. Äldsta har nu rätt många somrar bott en vecka – tio dagar så där hos Tvåan med ökande barnaskaror, och båda tycker det är så roligt. I dag åkte Äldsta och hennes familj vidare och Tvåan sa – ‘jag saknade dom så, vi var bara tre till lunch och inte luktade det kaffe när vi kom hem från simskolan och vi har så roligt’. Det fanns en tid när jag inte hade gissat att det skulle bli så.

Mammahjärtat klappar lite extra.

vi lever med och i. Det bästa är vardagens lugna lunk. Alternativen är inte strålande.
Och ett av dom slog just till.

Jag stod och hackade choklad och pratade i telefon. Maken var irriterad, hörde att jag hackade och undrade vad jag höll på med. Och plötsligt ropar han högt. Jag får avsluta samtalet hastigt. När jag kommer in i rummet är han alldeles blek och kallsvettig och skakar i kroppen – ‘håll mig i handen, jag har så ont’, säger han. Och jag hjälper honom upp ur fåtöljen, så han får sträcka ut sig lite mer i skinnsoffan, och jag lyfter upp klaffen på skåpet vid ena änden, så han kan få plats med fötterna. Han får lite att dricka och så småningom en extra värktablett. Han hasar sig upp till halvsittande, och nu tjugo minuter senare känner han sig lite bättre igen.

Det är svårt att se honom så plågad. Och inte vet jag vad som händer, vad jag ska göra. Men han är lugn nu och kakorna är nästan klara, alla 45.

Och jag kan nästan andas igen.

– bara vita ulliga moln från mitt fönster. Och ganska varmt. Efter påklädandet förmådde jag maken att ta en mycket liten promenad, på vår svalgång, bort mot Bästa grannen och tillbaka. Han har aldrig varit intresserad av motion, faktiskt, och det här kan kanske inte klassas som motion, men ändå – för en man som helst går direkt till fåtöljen. Fast jag måste påminna om det ska bli, jag vet. Och jag stod på vår uteplats och såg honom gå och vända och komma tillbaka och han passerar mig med målmedvetet ansiktsuttryck och jag säger förvånat – ‘vart ska du?’ och han har ingen uppfattning om att han redan gått förbi vår dörr, han kände liksom inte igen den, trots att han passerade genom uteplatsen. Det här att göra två saker samtidigt är mycket svårt.

Och jag lånade ‘Det medeltida Västergötland’ åt honom i går, den har han nästan läst ut, med stor entusiasm. Och inte vänjer jag mig.