måndag, 2 juli, 2012


med sin självbild. Den yttre först då.

Många av oss har olika mantra, mitt är i princip att jag är en liten tjock tant. Dessutom har badrummet där jag borstar tänderna en spegel där jag ser ansiktet från näsan och uppåt och det blir det inte mycket realistisk självbild av det heller, vare sig åt ena eller andra hållet. Men i lördags tog Äldsta en bild och jag tittade på mig själv, förvånat. Särskilt tjock är jag faktiskt inte. Och det känns väldigt provocerande bara att skriva det. Sen är det en annan sak att om man passerar en helbildsspegel så undrar man vem i all världen det där är.

Men jag tog fram en svart linnetröja, som jag köpte för ca två (eller kanske tre) år sen, den var så snygg i fönstret och jag frös. När jag sen fick på mig den kände jag mig alldeles som en liten stoppad korv, men nu testade jag igen. Snyggt och bekvämt. Nu vet jag för all del inte om det beror på tidsperspektivet, kan vara det också, men jag var nöjd. Fast jag slutade för tio år sen att fråga maken – ‘tycker du att jag är förfärligt tjock?’ – jag insåg faktiskt själv att det inte fanns ett bra svar på det.

Och den inre självbilden – kanske är den inte helskarp heller, men jag tror att jag har hyfsad koll på flisan i grannens öga och bjälken i det egna. Jag kan bli upprörd, jo då, det vet jag, men jag vet också att jag alltid tar ett steg tillbaka och nästan alltid har en stor förståelse för att andras liv ser annorlunda ut. Men jag kan sörja över deras flisa, inte döma, men sörja.

– i går köpte jag t ex bröd, subs som det blir när jag inte orkar baka. Men i dag plockade jag ihop mig och städade bort apelsinträdet i inglasade balkongen, alla bladen som fallit så den nu såg ut som ett större blåbärsris på våren, fast utan större hopp om grönska. Och för ett par veckor sen fick jag en vit pelargonstickling av en kär vän, nu står den i mer jord om det nu betyder något för att den ska överleva just hos mig.

Och jag har fyllt i timrapporterna om skötseln av maken och lämnat in dom och skickat födelsedagsvykort till en vän som inte är så datoriserad och handlat. All denna mat och allt som ska till, är man tre personer går det t ex lyckligtvis åt mer toapapper än om man är två, så jag satsade på ett 18-rullarspaket. På cykel.

Och äntligen står limporna, dom egna, och jäser och kommer alldeles snart att vara i ugnen. Doften som snart sprider sig, det är en välsignelse att kunna baka bröd själv. Starka ord? Jo visst, men jag menar det. En välsignelse. Mjöl, vatten, salt, olja och lite jäst – och sen blir det bröd. Bröd är liv för mig.