– tror jag. Dom sa det åtminstone. Och jag är fortfarande alldeles för mätt. Lasagne och sallad. Två sorters glass med hemkokt kolasås, jo jag trodde det var alldeles nödvändigt, och så kaffe med den enorma chokladtårtan, den med chokladsmörkräm på. Fast förr fanns det kanderade syrener att dekorera den med, så vackert med lila blommor på ljus chokladkräm, men det gick ändå.

Och dottersönerna ägnade sig med liv och lust åt dataspel på Yngstes rum (dom har tidsrestriktioner hemma) och flickorna bestämde sig snabbt för att den inglasade balkongen med prunkande citronträd och förvuxna pelargoner var ett trevligt litet hus att leka i. Alla mycket nöjda.

Och när dom åkte blev det så tyst i huset. Alla kramade morfar och mitt hjärta trasas sönder, jag vet hur lycklig han blir och samtidigt hur mycket han sörjer över att vara bunden till sina stolar när dom är här.

En ganska anonym bild på lilla Pussgrukan som blandar avfallna pelargonblommor i en gul kruka. Nu har jag städat igen. Och diskat två diskmaskiner. Med ett litet kök gäller det att precis allt är rent när middagen börjar, för tio personers disk och matuppläggningsfat tar plats sen.