att den inte hade nån signal. Och jag drog ut sladden och betedde mig på alla möjliga sätt, men den tjurade fortfarande.
Så jag plockade fram en orgelskiva till maken, så han skulle få lyssna. Och jag sitter uppe vid datorn och hör bruset nerifrån och hjärnan skickar fram en tanke, totalt automatiskt – ‘men kan vi inte få gå till frukost snart då?’. Och jag skrattar högt – just den här orgeln hör jag varje sommar och just efter morgonmässan brukar den som spelar bli alldeles lycklig och vilja ge oss en riktigt fin och lång upplevelse av orgelns kapacitet. Totalt bortkastat på mig, kan man säga.

Jag beklagar mitt undermedvetnas förmåga. Eller oförmåga.