– makens alltså. För det mesta fungerar det ungefär som för vem som helst, dvs en del saker kan falla bort men det mesta finns där. Men så händer det att det blir ett mer tydligt hack. Som nu.

I tisdags pratade vi om att Yngste skulle jobba onsdag och fredag. I går, när vi åt kvällsmackor, pratade vi om det igen, lite mer specificerat, varför det blev så just den här veckan. I morse när vi åt frukost undrade maken hur det gick med sonen och jag sa att det hade vi redan pratat om, han är hemma i dag. Så småningom kom sonen ner och maken sa mycket förvånat – ‘men är du här fortfarande, kommer svågern snart?’, och sonen fick ett smärre utbrott – ‘men det har vi ju pratat om i går!’. Ja, och dessutom vid frukosten för maken och mig.
Och nyss hade vi ätit vår lunch och sonen kom nedför trappan för att gå ut och äta med sin kompis och maken, genast, -‘men är du hemma, skulle du inte jobba i dag?’. Då blir det jobbigt. För det är inte så i vanliga fall.

Och jag går mentalt igång och undrar vad som händer. Jag har ju varit med förr förstås, och antar rent erfarenhetsmässigt, att inget särskilt faktiskt händer. Men jag vet inte, och magen vrider sig. Och jag gråter tyst för mig själv. Det behövs inte så mycket.