– fast på mobilen, den här gången. För mig okänt nummer. Men jag svarar glatt och en mycket välbekant, lätt stressad röst, når mitt öra. Någon jag inte pratat med sen i augusti, någon jag möjligen ser nästa helg, någon som har exakt samma intonation och dialekt som en henne närstående, inte så konstigt iofs, men för mig blev dubbelexponeringen så underlig. Och hon trodde att vi befann oss nära varann redan den här helgen och ville ordna så vi kunde träffas, trots att det snurrade mycket snabbt för henne just där och då. Och jag blev ganska rörd för det, men kunde lugna och säga att vi har tid att tänka och planera nåt. Det ordnar sig. Andas.

Och jag vet att det gäller att gå tyst och försiktigt. En vänskap som varit viktig många år får inte slängas ut genom fönstret för att det varit bekvämt för någon annan att se mig som pestsmittad, med kolera och dysenteri dessutom, alltså någon som ska undvikas till varje pris. Och jag tar inte upp mitt hälsoläge, att jag faktiskt mår ganska bra. Relativt sett. Och inte är jag smittsam ett dugg.

Och maken lyssnar på Pfingsten – Buxtehude, orgel. Han är lycklig.