blev det i dag, efter en natts sömn. Inte helt obruten, för all del, men jag kan böja mig ner nu utan att stöna. Ett framsteg. Och blåmärkena på vänster arm är gula. Också ett framsteg, antar jag.

Och jag samlade ihop mig och satte mig ner och skrev de femhundra ord jag borde gjort för länge sen. Att gå runt och fundera är en sak, att bara gå runt och gruva sig för att man inte räcker till, är något helt annat. Prestationsångest light kan vara nog så besvärande, när man vet att man borde, rentav att man kan också, men känslan att det nog inte räcker, att andra säkert är så väldigt mycket bättre och klokare, kan förlama det mesta.

Det finns alltid någon som är bättre och klokare, visst. Men här står jag. Det får räcka. Med blåmärken.