– jag passerar tv:n. Så jag får inte en total bild, det vill jag inte just nu, tack. Det verkar som om Janne Josefsson ägnar sin betydliga energi åt problemen med ambulanstransporter norrut. Och man kan väl säga att även om jag inte precis bor i Norrland, så vet jag att ambulanser inte står som spön i backen här heller. Det hjälper inte.
Och just i dag har jag redan aktualiserat dom tankarna. Och jag vet att om så behövs, så ringer jag 112. Och jag väntar på den ev ambulans som möjligen kommer, sannolikt kommer, hoppas jag. Något annat kan jag inte göra. Jag diskuterade det här med min numer döde läkarvän, på den tiden jag försökte skaffa mig nån sorts beredskap för möjliga situationer, jag som alltid gjort saker själv ‘för att det blir bäst så’, som jag brukar säga. Men han sa att jag fick inte, under några omständigheter, själv lasta maken i vår bil och åka i väg mot vården. Aldrig nånsin. Och jag har tänkt igenom alla möjliga och omöjliga alternativ och utfall av dom. Och jag kommer att göra som han sa.
Fast jag önskar, verkligen önskar, att jag hade kunnat ringa honom. Och höra hans vänliga – ‘ja, serru, det är klart att det är knepigt’. För knepigt är det. Ensamt.
Tigerliljan's Weblog 
mars 1, 2012 at 9:07 f m
Ibland tänker jag att mitt bloggande går mot sitt slut, att tiden inte finns, att orden är borta. Men så sitter jag här vid morgonkaffet och läser dig och tänker att nej, det behöver ju inte ta slut helt – att få dela med somliga är stort.
Alla dessa katastroftankar och räddningsplaner, om du visste hur väl du beskriver mig! Jag ser framför mig bilen som kommer för fort, stegen som kanske välter, hjärtat som inte orkar, barnet som inte ska komma – och jag är så beredd, hela tiden, på telefonen som ska ringa, eller rösten som ska ropa eller ännu värre, tystna. Jag förbereder mig genom att tänka att ingenting blir som man tror men alltså måste jag då ha ytterligare en plan. Det verkar sjukligt när jag skriver det nu, men det är inte så att det fördärvar mina dagar (jag ler igenkännande åt det där med sladden som kanske har torkat), jag bara bär det inom mig, beredskapen på högsta nivå. Alla dessa människor som jag älskar, allt som kan hända dem. Och jag tänker på dig, på er, tror jag kan förstå din ständiga oro. Och jag är så innerligt glad att du finns och att du skriver.
Kram idag!
mars 1, 2012 at 10:02 f m
Och mitt hjärta stannar lite när jag läser att du funderar på att sluta skriva. Faktiskt. Så häng kvar, rara du.
Så hemskt och nästan komiskt lika våra tankar kilar över golven där vi finns.
I går när jag lade mig funderade jag på om maken verkligen andades – det gjorde han – och samtidigt insåg jag att han behöver sin sömn och skulle knappast bli glad om jag puttade på honom.
Beredskapen på högsta nivå, ja. Och samtidigt lågintensiv i uttrycket.
Kram
mars 1, 2012 at 11:37 f m
Ja, vi saknar vännen C!!! Hade aldrig anledning att anlita honom som läkare men han var en så god och härlig medmänniska! Det är Du också! Allt gott!
mars 1, 2012 at 11:40 f m
Han visste mycket om uppdraget att trösta.
Tack vännen!