– jag passerar tv:n. Så jag får inte en total bild, det vill jag inte just nu, tack. Det verkar som om Janne Josefsson ägnar sin betydliga energi åt problemen med ambulanstransporter norrut. Och man kan väl säga att även om jag inte precis bor i Norrland, så vet jag att ambulanser inte står som spön i backen här heller. Det hjälper inte.

Och just i dag har jag redan aktualiserat dom tankarna. Och jag vet att om så behövs, så ringer jag 112. Och jag väntar på den ev ambulans som möjligen kommer, sannolikt kommer, hoppas jag. Något annat kan jag inte göra. Jag diskuterade det här med min numer döde läkarvän, på den tiden jag försökte skaffa mig nån sorts beredskap för möjliga situationer, jag som alltid gjort saker själv ‘för att det blir bäst så’, som jag brukar säga. Men han sa att jag fick inte, under några omständigheter, själv lasta maken i vår bil och åka i väg mot vården. Aldrig nånsin. Och jag har tänkt igenom alla möjliga och omöjliga alternativ och utfall av dom. Och jag kommer att göra som han sa.

Fast jag önskar, verkligen önskar, att jag hade kunnat ringa honom. Och höra hans vänliga – ‘ja, serru, det är klart att det är knepigt’. För knepigt är det. Ensamt.